Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hals, gör ett ryck, och fisken sprattlar i
strandgräset.
Under stenarna i det lilla fallet lågo lakarna,
urtidsfiskar i släkt med målen, och under
strandbräddens gungande tuvor bodde kräftorna i sina
labyrinthålor, och då vi oroade dem genom att
hoppa på åkanten, kommo de baklänges ut ur sina
kamrar.
Lyckliga tid, då man iddes kläda av sig för
att fånga en tvåtumskräfta. Men vi voro lätt
ekiperade, hoppade ur våra linnebyxor och höggo,
dykande om så behövdes, vårt rov.
Den primitiva människan är på samma sätt
som barnet jägare och fiskare. Låt oss återvända
till det tillståndet!
Men om kvällarna blevo vi verkliga fångstmän.
Vi klättrade upp i tallar, vilkas kronor torkat,
skattallar, och höggo töre. Kådan sipprade ut ur träet
och det behövdes endast en tändsticka för att
få en eldsvåda i gång. Vi hade en lykta av
järnband, där det kluvna töret låg som bränsle. En
av sällskapet bar lyktan, en säcken med ved och
en fångade kräftor. Endast den som varit med om
den förbjudna kräftfångsten vid bloss, kan förstå
dess stämning och känna hur vacker en natt kan
vara.
Vi gå på åbottnen i trasiga skor för att vattnet
skall rinna ur. Kräftorna krypa runt omkring oss,
och med instinktiv skicklighet ta vi 2, 4, 6 i taget
och stoppa dem i säcken, som vi bära på bröstet.
Stundom fördjupar sig ån till dyhålor i krökarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
