Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var han som lärde mig tjuvmeta lax med
fluga. Jag är honom tacksam därför.
Motala ström bildar enligt Dahms geografi på
sin väg genom fabriksstaden åtskilliga fall. Mellan
dessa stod laxen. Med uppmärksamheten delad
mellan polisen och fisken stodo vi vid järnbron och
drogo våra laxar, färdiga att genom Schwarzens
valv försvinna i gränderna, då ordningens väktare
nalkades. Man var aldrig så välkommen på sitt
inackorderingsställe som då man kom hem med en
lax, och jag undrar ej på det. Och det var en
egendomlig tjusning att begå lagbrott i
Skackelkalles sällskap. Umgänget hade för övrigt sina
sidor. Det kunde hända, att man helt plötsligt
och omotiverat fick stryk av honom. Han var —
för att citera Runeberg — »en vild unge, hatade
att leva och fruktade intet». Ingen kunde fläta en
läderdagg som han och ingen kunde sätta in en
knytnävsstöt mellan magen och bröstet med bättre
effekt.
Frid över Skackelkalles minne!
Med stöd av hans lärdomar och ständigt med
hans föredöme för ögonen utbildade vi oss till
tjuvfiskare av rang. Mången mörk natt lågo vi
strax ovanför Oskar Fredriks bro i någon »lånad»
eka och pilkade fisk med våra hemmagjorda grejor,
krokar fastsurrade utefter en fiolbas och en
blytyngd i linan. Och då stadens laxfiskare gjorde sin
inspektionsrond och plasket av deras åror
plötsligt bröt igenom bruset av fallen, läto vi båten
följa med strömmen, tills vi kommo i den djupa
skuggan av ett brovalv, och hållande oss fast i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
