Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krångdalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med verkligheten. Och Stikå-Anders filosoferar:
— Vet an int nod sjov, int ä värt fråg nån eller!
Alldeles min filosofi!
Nu svänga vi uppför en backe, förbi några
härbren och stanna framför en stuga, där en vänlig
eld lyser ur fönstren. Vi äro i högkvarteret för
timmerdrivningen omkring Krångdalens fäbodar.
Vad skall jag berätta mera? Hur människor
kunna äta, vet ni, men jag vill berätta om
Drändj-Karls fiol. Drändj-Karl är en Färnäspojke, som
äger en riktig fiol och en konstnärs förmåga att
sköta den. Han märker timmer häruppe om
dagarna, men på kvällen kommer fiolen fram. Och
han spelade för oss.
Nu vet ni, att på dåliga fioler ljuda endast
strängarna. En sådan fiol har ingen själ. Men
Drändj-Karls fiol hade det. Medan strängarna
ljödo, lät det inne i fiolen som sus i talltoppar,
fast det klang samtidigt. Vårt svenska furusus
håller för resten på att bli omodernt. Skalderna
ha glömt det medan de hållit på att dyka omkring
i sina egna grumliga själar. Ånej, inte alla
skalderna. Lite rättvis skall man väl vara!
Det är som sagt skillnad på fioler. Somliga
äro bra nästan genast då man köpt dem på
Österlånggatan, men sådana äro räknade. Somliga
äro förstås gamla och gjorda av virke ur gamla
klockstaplar, där klockringningen och darrningen
gjort det omöjligt för trämask att frodas. Andra
äro beskaffade som Orsapojkens fiol. Var gång
han spelade blev det slagsmål, och vad var då
naturligare än att han dängde fiolen i skallen på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
