Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En julafton i Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bilden var en porslinsdocka, klädd endast i en
dansöskjol. Jag tyckte själv, att det var djärvt
köpt, men studenter äro nu en gång för alla
upplagda för lättare skämt. Det hör till ungdomen, och
jag antar, att det är normalt.
Vi avlevererade dyrgriparna, sedan vi slagit in
dem i mystiska jättepaket och försett dem med
oändligt kvicka deviser. Baningenjören tog själv
emot dem i tamburdörren. Hans panna lade sig i
veck, och hans blick gick genom märg och ben, och
vi rodnade ynglingens rodnad. O, du heliga
ungdom!
Nu skulle vi fira vår ensamma julafton och
köpte två liter punsch, Ulanders Fin de Siècle.
Det började skymma, då vi väl installerat oss i
vårt kalla wigwam.
Vi hällde upp vars ett glas och drucko under
tystnad. Piporna glimmade. Mörkret smög sig
in i rummet. Vi tänkte på dem där hemma, som
saknade oss i kväll, och något snörde till våra
strupar och hjärtan. Och vad skulle det bli av oss,
lata som vi voro? Den lilla flik av luften, som vi
sågo över bakgårdens snöbetäckta hustak, lyste
giftigt blågrön av solnedgångens rester, och
frosten på rutorna gnistrade.
Vi tände lampan. Vi eldade i spiseln med
alla de tidningar vi ägde. Det var en kort fröjd.
Om vi skulle offra en stol? Vi kunde gärna offra
den där, vars ryggstycke alltid hoppade ur, då man
lutade sig emot det. Det var ju en idé, och vi
drucko för idén och plockade stolen isär. Vi
måste spänta stickor ur sitsen, och efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
