Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gråsälen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mor Stava tittar.
— Jo visst hä dä väl hen säl, fast ja tycker
’an hä liksom lite knollrig hi ’uvet.
— Knollrig? Du hä tokug, ditt skrälle! Jo
visst ’älsike hä dä hen säl!
Ålands-Henrik tar sin gamla lodbössa från
väggen och springer ut. Han smyger och tar
be-betäckning av strandklipporna, gör några hopp
framåt, då sälen är skymd av en sjö och står
orörlig, då den är synlig. Sälar ha ögonen
med sig.
Den här sälen gör sig ingen brådska. Han
är bestämt fel på något vis, tänker Henrik.
Så småningom har skytten nått
Köpmanholmens udde, tar stöd mot en sten och börjar
sikta.
Pang!!! Kulan slår i ett par tum framför
näsan på Matts Ers och vattnet sprutar över
simmarens ansikte. Hall spottar bara ett tag och
fortsätter, ty han har ej hört skottet för skvalp och
brus.
— Jäken anakka! säger Ålands-Henrik för sig
själv och börjar ladda om nedhukad bakom en
sten. ’An hä väl fel, hefter ’an hinte dyker.
Men Östergren och Jan Matts ha hört skottet
och upptäcka Ålands-Henrik. I ett fatta de, att
Matts Ers liv hänger på ett hår. Ropa duger ej.
Det hörs icke i blåsten. De börja springa, så att
tången yr dem om benen. Det tar ju litet tid
att ladda en sälbössa, och om de inte hinna fram
till jägaren, innan han kommit sig i ordning, blir
det säkert begravning i Grisslehamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
