Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fruntimmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Tillåt mig en parentes.) Ibland det härligaste,
som jag minns från min ungdom, äro de
småländska hjortronmyrarna med martallar
försvinnande mot horisonten och under dem en matta av
vitmossa med pors, hjortron, ängsull och odonris.
En gång låg jag på rygg i en sådan där mosse.
Det var sommar och alla slags mygg och andra
flygfän flögo över mig. Varje träd var som en
orgel full av flygfämusik. Jag låg där och sjönk
ner, tills min rygg blev våt, ty strax bredvid fanns
ett hål i mossen. Det hålet hade ingen botten, men
släppte man ner en rev med en husmask på kroken,
högg genast en sutare, en svartryggad fan med
stenålderskaraktär, som såg ut, som om han levat
där och velat vara i fred sedan många hundra år.
Det här om hjortronmyren hör strängt taget
inte hit, men lika gärna, som man i ett sällskap
förirrar sig från samtalsämnet, kan jag ju få dilla
ut på mina privata stigar, då jag skriver själv.
Alltnog! Jag gick en solig söndagseftermiddag
med mitt tallspö och min snara utefter Olagus’
damm, då jag fick höra ett skrik uppifrån torpet.
Skriket blev till en symfoni av oljud, jag trodde,
att någon mördades, och jag sprang uppför
branten. Jag stannade framför stugan. Taktfasta, snabba
steg ljödo därinnanför — dunk, dunk, dunk, tills
de slutligen stannade och ett smärtans skrän skar i
mitt öra. Jag sprang in, jag såg Olagus vridande
sig i plågor krypa bort till tvåmanssängen.
Jag sprang fram och hjälpte honom upp i den.
Bredvid stod gumman med svetten porlande
utför pannan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
