Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Hymnförfattaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med bibliska uttryck och gestalter hörde från 1750-talets slut till allmänna samtalstonen och det öfliga glammet vid pokalerna. Så väljer den barnafromme Bellman bibelparodien till inramning för sin världskarrikatyr. Linné är af alla seklets män den enda stora skriftställare, som tänker bibliskt, känner bibliskt och skrifver bibliskt. Hans namn hittas icke i den svenska psalmboken, men hans lofsånger på rytmisk prosa tillhöra det vackraste naturreligionens århundrade framkallat af religiöst skaldskap.
Hur hopvuxen med hans hjärta bibeltonen var, visa redan hans ungdoms bref. Midt i en skrifvelse till det dåvarande Uppsalas Harpagon, den gamle kuriöse läkaren Lars Roberg, går han så i skildringen af sin lappska resa ofrivilligt öfver i gammaltestamentariskt patos:
“Jag har fallit ned från berg en half fjerdingsväg i ett
fall och slapp ändå med lifvet.
Jag har varit, där vattnet minat under snön, och man
mig med tåg måst uppdraga.
Jag har måst stå mål för lappen, som inte plägar
slå fel.
Jag har lupit i farlighet på västerhafvet i vågorne“ o. s. v.
Detta är skrifvet 1732 i Torne Lappmark.
Då Linné ett par år därefter 1734 kom upp från ett besök i Falu grufva, detta “Plutos svarta rike“, där hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
