Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Fabeldiktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade en stor fjäril i munnen och ropade hem sina barn till måltid.“
Dylikt är i vår tid så alldagligt som möjligt, utslitet genom den poetiserande sagotonens allmännelighet, men i Linnés tidehvarf strålade det af daggig nyhet. Rococons behag gjuter ännu sin täckhet öfver dessa lekfulla småvändningar, och med en älskvärd sinnrikhet går ej sällan naturiakttagelsen öfver i poesi. “Man har allmänt trott“ — skrifver t. ex. Linné om lysmaskarna — “att honorna gingo med sina lyktor att visa sina män vägen och låna dem eld, men vår store Entomologus Herr Cammarherre de Geer har funnit, att dessa honor metamorphoseras och afklädas sin hud, samt att de lysa både före och efter förvandlingen, eller både då de äro skråpukor, puppor och kräk, hvaraf tyckes slutas, att denna eld icke är någon kärlekseld, ty en sådan brinner aldrig hos barn, som ännu icke äga olja.“
Med sitt fina slut liknar ett sådant stycke en liten orientalisk parabel af någon gammal österländsk naiv och vis idylliker. Samma öfverflyttning till dikt gifver Linné flerstädes — som man kan förstå — skildringarna af sina älsklingar: växterna. På sin lappska resa ser han i ett kärr Erica palustris, klockljungen. “Då jag henne såg, föll mig före Andromeda. Så att om poeten just satt sig före, mystice, att beskrifva henne, hade hon aldrig bättre träffats.“ Han utför jämförelsen. Liksom den fjättrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
