Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Resebeskrifvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro ännu 1600-talets tryckta svenska reseskildringar — rena skepparhistorier, som den nyss nämnde Nils Matson Kjöpings resa “genom Asia, Africa och många andra Hedniska Konungariken“ och västmanlänningen Olof Ericksson Willmans resa till Ostindien och Japan, eller konstlösa relationer af krigare eller diplomater, sådana som
den blifvande öfverståthållaren Claës Rålambs manhaftiga äfventyrskildring af sin ambassad till storturken. Vid början af 1700-talet uppträder en ny form af resebeskrifning, den lärda resan, verkställd af forskare på olika områden, tyngd af osmält kunskap och affattad i latiniserad universitetssvenska, utan spår af reselifvets fart och friskhet. Sådana äro Olof Rudbecks "Laponia illustrata" från 1701 och den språklärde fältprästen Michael Enemans “Resa i Orienten“ 1711—1712 (tryckt först 1889).
Så obetydliga, olitterära och utan all egendomlighet äro före Linné alla svenska resebeskrifningar. Man kan därför utan ringaste öfverdrift säga, att han hos oss grundlade reseskildringens konst. Hur revolutionär, hur snillrikt ny och själfständig han i denna egenskap var, det synes bäst genom en hastig blick på den af hans föregångare, som var den enda stora personligheten, och med hvilken det faller sig så naturligt att jämföra honom — hans egen lärare, naturvetenskapsmannen Olof Rudbeck den yngre.
Hos Olof Rudbeck verkar allt antikveradt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
