Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Nemesis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafva saga och historia, de visas läror och skaldernas sånger annat att berätta än just detta? Om hvad annat handla de gamla förebildliga berättelserna om Jupiters fyra söner, och är icke Prometeus den osälla skepnaden af människan i hennes trots mot delningens lag och hårdt straffade kamp för en rikare andel? Kraften, segern, lyckan, rikedomen äro lockbeten, som draga människorna i öfvermodets och förblindelsens snaror till fall och undergång. Härskarna svindla, när de med segerkransarna kring sina tinningar stå på konungaborgens tinnar, hjältarna då deras tält fyllas af döda motståndares vapen. "Ser du icke", säger hos Herodotos den vise Artabanos till Xerxes, "att blixten träffar de högsta taken och tornen?" Historiens fader har till ständigt omkväde i sin häfdateckning läran om all upphöjdhets förödmjukelse och fall, konungars, folks och rikens. Hvarför denna ständiga förnedring af allt mänskligt? Det är gudarnas afund. Svartsjukt värna de om sina privilegier, sin ro och höghet, sin nektar och ambrosia, och deras hämnd krossar oblidkeligt hvar människa, som vill öfverstiga de vanliga måtten. Människornas frihet är husdjurens, som tacksamt skola taga föda, gåfva och aga ur sina herrars händer. "Gudarna straffa hvar dödlig, som icke tänker som en dödlig," säger den af Hellas’ etik mest genomträngde af dess tragöder, Sofokles, och denna gamla sats, återupprepad af en stor, typiskt hellensk själ, breder sig som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
