Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Talio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ju själf inne med sina söner, ehuru han fått lejd, hellre än att öfverlefva dem utan kraft att hämnas. Eddans Gudrun och Nibelungens Kriemhild skria efter blodshämnd som ett par gamar efter åtel, och i frankernas och longobardernas krönikor, hos Gregorius af Tours och Paulus Diaconus, sammanknyter vedergällningens röda tråd släktdramerna.
De urgamla rättsbruken visa också blodshämnden som en allestädes erkänd princip. Men nästan allestädes och särskildt i den rent germanska världen visar sig samtidigt en utpräglad tendens till biläggning genom böter, “compositio“. Trots kämpe- och krigararistokratiens protester mot att man skulle bära anförvanters hjärta i pungen, togs skadestånd. Alldeles riktigt säger vår nationalhjälte Frithiof: “Bot tager mannen, när hans fränder falla.“ Det uppstod för kroppsskador en fullkomlig, in i det minsta bestämd taxa, icke utan en anstrykning af bister humor. Det germanska öllynnet kan nu en gång icke förneka sig (romersk och hebreisk rätt känna ingen humor — de nöja sig med stil och patos). Dock äfven sedan uppgörelsen flyttats från släkten eller de enskilda till statens domvärjo, lyser ofta mer eller mindre tydligt vedergällningens vilda ursprunglighet fram, såsom t. ex. i de lagstiftningar, enligt hvilka den dräptes målsägare kunde blifva dödsdomens verkställare.
Talio trängde så från alla håll in i medeltidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
