Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Talio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samhällslif, såsom arf af gammal germansk sedvänja, från romersk och mosaisk rätt, hvilken senares inflytande på de gamla lagböckerna tydligt skönjes vid återklangen af de bibliska hämndeomkvädena: “öga för öga“ eller “lif för lif“. Medeltiden, som älskade alla arter af symbolisk bildskrift och utläggande parallellism, gjorde också gärna straffet till ett varnande teckenspråk öfver förbrytelsen. Det så ofta förekommande afhuggandet af handen syftade säkert icke blott till missdådarens oskadliggörande, utan antydde äfven straffets och ogärningens fruktansvärda analogi, att handen, “redskapens redskap“, brottets verktyg framför alla andra, afskars. Tydligast synes sammanhanget i sådana fall som vid mened, när den högra handen, som hvilat på den heliga skrift, afhöggs. Den för mordbrand under påverkan af romersk rätt mångenstädes i medeltidens straffbalkar stadgade eldsdöden gifver också sitt bevis på tallo, liksom det af en Dantesk fantasi präglade straffet för myntförfalskare: att sjudas till döds i en kokande kittel.
Från medeltiden gick vedergällningsidén öfver till den nya tidens åskådning och straffrätt. Högrenässansens ädelmodiga och humanare lifsuppfattning, som i förbrytelsen ville se dårskap och förvillelse och därför också ville gifva straffväsendet mänsklig mildhet, nådde aldrig långt utanför humanisternas egna kretsar och dränktes i religionskrigens barbari, i den katolska reaktionens inkvisition och i protestantismens pedagogik med bila och färla. Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
