Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Talio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och straff. Hämnden är Guds, icke människans, men straffet växer som en osviklig följd ur förbrytelsen, dess frö ligger redan i den onda vilja, som fostrar brottet. Ännu hos Leibniz häfdas också, fast på egendomliga grunder, vedergällningsrätten. Det intressantaste stället ifråga finns i Theodicéen, evangeliet för tidens världsvisdom. Leibniz förklarar där vedergällningsrätten bero på en “rapport de convenance“, på en lämplig samhörighet, som tillfredsställde icke blott den förfördelade utan också de kloka betraktarna, som vacker musik eller god arkitektur tillfredsställer människor med naturlig smak. Hvilken kyligt öfverlägsen blick röjer icke en sats som denna! Det är en estetisk diplomats syn på en värld af brinnande sinnen och under straffet skälfvande kroppar. Hvilket behof att i allt finna sin optimism bevisad! När den högste konstnären afslutade sitt världskonstverk och fann det ganska godt, borde Leibniz hafva funnits för att taga upp applåden. Själfva tankegången hade Leibniz, liksom jämförelsen just med musiken och arkitekturen, med kontrapunktens och symmetriens konster, hämtat från talens värld. Ekvationens likhetstecken förband brott och straff till en af Gud förutbestämd harmoni.
Denna matematiskt estetiska syn på tillvarons mörkaste allvar, som förefaller mer romansk än tysk, upptogs ej heller af filosofens lärjungar. Det redliga, tyska katederförnuftet, Chr. Wolff, förklarade “talio i och för sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
