Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Linnés Nemesislära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betraktaren erfar inför det ondas stora och förödande plats i världsförloppet. Hur är den förenlig med en allgod gudomlighet? Det är detta urgamla problem, det ondas och rättvisans, som är utgångspunkten för Linnés tänkande, hur vida än tankeringarna efterhand blifva kring denna fråga, slungad som en hård, splittrande sten ut på lifsbetraktelsens stora spegelyta.
Men Linné svarar ej med Leibniz’ matematiska sannolikhetsargument och advokatoriska optimism. Redan de stora sagesmän, hvilkas ord han ständigt för på tungan, Job, Predikaren och Seneca, vittna om det smärtsamma allvar, med hvilket hans impulsiva och lidelsefulla sinne betraktade tillvarons kval och mörker. Någon strängt logisk lifsvärdering kan man kanske icke utan konstruktion få fram ur hans anteckningar, som äro stundens hastverk och få den ögonblickliga stämningens genklang, men så mycket är säkert, att Linné icke i människovärlden fann naturens ändamålsenlighet eller blomvärldens harmoniska lofsång till den högstes pris. En evig disproportion och en fåvitskhet tyckas fjättra och snärja människan och hennes samfund. Om människan följde naturens af Guds egen hand nerskrifna lära, om hon lät sig upplysas af visdomsgnistan inom sig — ty alla hafver Gud gifvit af sitt ljus, fast somliga blifvit stora ljus och andra enkla dankar — skulle det henne väl gå. Men som hennes stamfader i köttet, Adam, sträckte sig efter det förbjudna trädets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
