Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Linnés Nemesislära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frukt, sträcker hon sig ständigt öfver det för henne bestämda och gagnerika, och däraf uppstår ständigt orättvisa och ofrid. Hon högmodas, fast hennes stolthets bubbla skall brista innan aftonen, hon äflas, fast dock den arbetaren i vingården, som först kom sista timmen, får lika dagspenning med den, som sträfvat allt från gryningen. Hon samlar guld för att samla sorger, hon lefver för medmänniskor, och dock stannar vännen, blott så länge tunnan rinner. På orättvisa tycks hela hennes samfund uppmuradt. “Fattiga bonden släpar hela åhret, har knapt halmen att ligga på. Hans matkorg är högt uphängd. Adelsmannen tager ut till sista styfren, barnen måste swälta och hustrun arbeta i herrgården utan mat. Kiöra forer till Stockholm. Creturen hans utmärglas, hans enda hielp. Hvarföre har ej Gud giort herren till slaf och honom till herre?“ — Rosen vissnar och nässlan står yfvig, den rikes ägodel aflar af sig till tusenfaldt, medan den fattige fråntages sitt lilla, just medan det är hans enda ...
Så ter sig — för att använda en stor modern tänkares uttryck — för Linné “nattutsikten“ öfver människosamhället och dess mörker, som trycker henne med sin ångestfulla oförklarlighet. Och liksom alla, hvilka mycket tänkt öfver det onda, måste äfven han uti Guds helgedom söka svar. Han ropar:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
