Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 46. Torparesonen. - 47. Aftonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sålunda förflöto många år. Ändtligen blef den aktade mannen
satt till biskop öfwer det stift, inom hwilket han föddes.
Kärleksfull mot alla, såsom han lärt af sina fromma föräldrar, och
älskad af alla, utöfwade han på denna plats en werksamhet, som
länge skall lefwa i en wälsignad hågkomst.
Wälkommen, wälkommen, du klara,
Du stilla och ljufliga qwäll!
Nu låter jag sorgerna fara,
Du gör mig så trygg och så säll.
En engel på gläsande wingar,
Du swäfwar från himmelen ner;
Du frid åt de lefwande bringar,
Och swalka åt jorden du ger.
Ditt guld öfwer ekarnas toppar
Och blånande bergen du får;
Mildt läskar du blommornas knoppar
Med daggens balsamiska tår.
Hwad gör det, att skymningen breder
Sitt flor? Hon är tankarnes wän.
Hwad gör det, att solen går neder?
Hon kommer i morgon igen.
På purprade molnet hon blänker;
Hon liknar den dödliges hopp:
Ty knappt hon i wester sig sänker,
Förrän hon i öster går opp.
Nu låta wi sorgerna fara;
Du hägnar wårt fredliga tjäll.
Wälkommen, wälkommen, du klara,
Du stilla och ljufliga qwäll!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
