Här dvaldes fordom — sagan så har sagt —
I guld och purpur hafvets herskarinna.
O Visby, hvem har dig i gruset lagt?
Hvart går jag här att guld och purpur finna?
Hvad är den, dina tempels forna prakt
Af brons och silfver under hvälfda bågen?
Hvad är din här och dina flottors magt?
En sagans dröm, — en hägring blott på vågen.

Den tid du minnes, då du täljde glad
På redden der väl hundra stolta segel,
Då lysande palatser rad vid rad
Betraktade sin bild i hafvets spegel.
Till fjerran land din raska drake gick;
Som hafvet gingo dina tankar höga;
Du mätte Bysanz’ skatter med din blick,
Venedigs prakt såg afundsfritt ditt öga.

Du ”Österhafvets öga”! Sköna ö!
Smaragd, som glänser i vår kungakrona!
Din vimpel än kan flyga öfver sjö;
Hvad forntid bröt, kan framtid än försona.
Derute ligger du, en förpost lik,
Af tappra armar full och fria sinnen:
Den dag kan gry, då du är lika rik
På nya lagrar som på gamla minnen.