Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 77. Planteringar på landsbygden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
77. Planteringar på landsbygden.
Det finnes i vårt kära fädernesland så många gårdar,
så många byar oeh torp och stugor, som ligga på bara backen
eller på den nakna slätten. När man vandrar der förbi, tycker
man, att der ser grått och ruskigt och fattigt och otrefligt ut.
Man känner ovilkorligen, att någonting fattas.
Men alla menniskor känna icke på samma sätt. Den,
som i all sin tid bott i en och samma stuga på öppna fältet,
känner visserligen föga utaf, att det fattas någonting utanför
stugan, hon må ligga der aldrig så naken. Han har blifvit
van att lefva i blåst, och han har aldrig lärt att hålla af
träd. Han har möjligtvis vid herregården sett både blommor
och fruktträd, men han har icke kunnat falla på den tanken,
att äfven han i sina ringa vilkor skulle kunna hålla sig
sådana dyra saker utanför sin koja. Och så får denna koja
ligga der, som hon ligger.
Andra åter, såsom Norrländingen, hafva ett sådant
öfverflöd på skog och lefva dagligen så mycket i skogen, att de
icke sätta något värde på träd, utan rödja allt hvad rödjas
kan, i synnerhet omkring sina hus. Der uppe i Norrland
bygga de derföre sina höga, präktiga stugor helst på nakna,
afröjda backar, och när de få se en stuga, som ligger nära
intill skog, säga de: ”Sicken stackare, som ej kan hålla
skogen ifrån stugan sin!”
Det finnes stadsboar, som blifvit så invanda i stadslifvet,
att de tyckas hafva helt och hållet förlorat sinnet för Guds
gröna natur. Så berättas det om en gammal utmärkt
embetsman, att han ogerna lemnade Stockholm, och att han en
gång efter att några dagar hafva varit ute på landet hos en
vän, så fort han kom innanför tullen och fick se sina kära
gråa gator med dertill hörande rännstenar, pustande utropade:
”Ändtligen andas jag åter!”
Ja det är så: vi blifva barn af våra vanor och glömma
sålunda småningom bort det naturliga, det som enligt
naturens ordning är rätt och bäst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:11:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lff1u/0235.html
