Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Engelbrekt Engelbrektsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dalkarlarnes företag och ännu mer uppretad af den fördrifne
Jösse Eriksson, skulle förr eller senare söka hämnas denna
skymf och återföra de upproriska till lydnad. I denna oro,
då hvar och en lätt trodde hvad han fruktade, grep
Engelbrekt åter till vapen och med honom alla Dalkarlar.
Numera gälde deras uppbrott icke blott en enda fogde; de ville
i grund upprätta Sveriges urgamla sjelfständighet och icke
förr nedlägga vapen, än de ur riket drifvit alla främmande
befallningsmän.
De angrepo först fästet Borganäs, som låg på en holme i
Dalelfven; derefter fingo de hjelp af Vestmanländingarne att
förstöra de fogdenästen, som funnos inom deras landamären,
och snart var resningen allmän öfver hela landet. Med
Engelbrekt förenade sig alla rättsinnige män och fäderneslandets
sanna vänner; inom kort hade han dels förstört, dels med
redliga Svenska befälhafvare försett en mängd af de i alla
landskap anlagda slotten och borgarna.
Emellertid hade en del af rikets rådsherrar, i stort
bekymmer öfver den allmänna resningen, begifvit sig till
konungen i Köpenhamn att med honom öfverlägga om det farliga
tillståndet i Sveriges rike. När de återkommo från Danmark
och äfven hade med sig några af det Danska riksrådet,
samlade sig Sveriges rikes råd till en herredag i Vadstena, att
förnimma konungens tankar och vidare med hvarandra
rådgöra.
Då Engelbrekt sporde detta, tog han till sig ett tusen
raske män, bröt upp och kom som en ljungeld öfver det
samlade rådet. Han begärde och erhöll företräde, inträdde utan
fruktan, men utan öfvermod och förklarade de orsaker, som
förmått honom och Sveriges allmoge att gripa till vapen.
”Från den siste konung Magni tid”, sade han, ”hafva öfver
Sverige rådt icke konungar, utan tyranner, hvilka icke sökt
annat än rikets skada och förderf samt varit herrar till egen
fördel, men icke till landets och menighetens bästa. De hafva
fyllt landet med utländingar och pålagt bönderna större
gärder, än de förmå bära, eller Sveriges lag och gamla
sedvanor tillåta. Derföre råder och uppmanar jag”, fortfor han,
”eder, rikets församlade herrar och män, att I rätten edra råd
och anslag derhän, att Sverige måtte återvinna sin gamla
frihet och komma ur den olidliga träldom, hvarunder det nu
suckar, så att hvar och en må kunna lefva trygg under lagen,
samt skatter och pålagor skäligen påbjudas.” Tvehågsne sågo
rådsherrarne den ene på den andre. Flere voro redligt
sinnade män; men få hade mod att förklara sig för Engelbrekt,
emedan de misströstade om en lycklig utgång eller befarade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
