Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Gustaf Vasa och Dalkarlarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverallt. Han nödgades till och med några dagar ligga gömd
under Morkarleby bro, en fjerdingsväg norr om Mora kyrka,
och detta midt i stränga vintern. Ändtligen smög han sig
derifrån, men med nästan förtvifladt hjerta: intet hopp om
hjelp hvarken för honom eller för det älskade fosterlandet
syntes återstå. Han beslöt att söka sin räddning i
främmande land och gick derföre längre upp åt Mora socken och
sedan tvärt öfver de berg och ödsliga skogar, som skilja Öster-
och Vesterdalarne. Om nätterna hvilade han i de ensamma,
obebodda skjul, som folket här och der till de gåendes
beqvämlighet hade uppsatt. Han nedkom på andra sidan till
bebygda trakter uti Lima socken i Vesterdalarne. Det är ej
berättadt, om han här gjorde något försök att uppresa
allmogen; han tycktes hafva förlorat allt hopp om framgång.
Stum följde han vestra Dalelfven uppföre hennes lopp genom
omätliga, snöfylda skogar. Allt mörkare och häftigare
brusade elfven fram öfver sin klippiga botten, allt smärre och
sällsyntare blefvo menniskoboningarna vid hennes stränder,
och allt högre och fastare låg snön i de täta skogarne.
Slutligen såg Gustaf på afstånd de höga Norska fjellen, som snart
skulle för evigt skilja honom från det olyckliga fäderneslandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
