Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 31. Tåget öfver Bält.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fem dagar vistades Karl den tionde på Fyn i en
ständig oro öfver de stridiga underrättelser, som tid efter annan
ankommo. Än berättades det att isen vore alldeles säker,
än åter att han redan brutit upp.
Ändtligen den 4 februari klockan nio om aftonen kom
Dahlberg tillbaka till konungen i Dalhems kloster med den
underrättelsen, att isen med full säkerhet bar från Svendborg till
öarna Langeland och Låland. Konungen slog ihop händerna
och utropade: ”Nu, bror Fredrik, skola vi talas vid på god
Svenska!” Derpå satte han sig genast i sin vagn och reste
till Nyborg, hvarest Wrangel hade sitt qvarter.
Här hölls om natten en märklig öfverläggning om det
beslut, som skulle tagas. Riksamiralen Wrangel och grefve
Ulfeldt, med hvilka konungen rådgjorde, afstyrkte honom
båda från företaget. De ansågo faran dervid vara alltför stor.
Vädret hade åter flere dagar varit ljumt och regnaktigt; isen
vore för svag; om en storm blåste upp, kunde konungen med
hela sin här förgås. Nära öfvertygad af deras skäl, upplöste
konungen öfverläggningen för att gå till hvila.
Men i ensamheten vaknade åter hans förra tankar. Han
efterskickade Dahlberg, genomgick ännu en gång med honom
alla omständigheter, som voro att öfverväga, och befalde
honom slutligen på sitt samvete säga, om han trodde, att hären
kunde gå öfver, och ville dertill råda. Dahlbergs svar lydde,
att han med sitt hufvud ville ansvara för att han, om kölden
fortfore, skulle föra konungen öfver, om han ock hade med
sig tre hundra tusen man. ”Nå väl!” utbrast konungen. ”1
skolen ock så göra, och jag vill i Herrans namn gå på”.
Genast sändes befallning, att hela rytteriet skulle sitta
upp och möta konungen i Svendborg. Sjelf bröt konungen
upp fram på morgonen med två regementen. En stark
tövind började blåsa. Under vägen skickade konungen
framför sig den ena skaran efter den andra för att undersöka isen.
Om aftonen kom han i god tid till Svendborg, der rytteriets
hufvudstyrka var samlad, och snart återkommo de utskickade
med goda underrättelser.
Utan att förlora ett ögonblick lät konungen blåsa till häst
och gick samma natt öfver till Langeland. ”Det var”, säger
ett åsyna vittne, ”någonting förskräckligt att om natten tåga
öfver detta tillfrusna haf, hvarest hästtrampet hade tinat upp
snön, så att vattnet stod alnshögt å isen, och man hvart
ögonblick måste frukta att på något ställe finna hafvet öppet”.
Den 6 februari, när dagen rann upp, voro Svenskarne på
Langeland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
