Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 33. Slaget vid Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att de ville segra eller dö, och gingo mot fienden ”som rytande
lejon”.
Svenskarne tågade fram helt långsamt för att icke lemna den
för dem fördelaktiga delen af slagfältet. De träffade först fiendens
nya venstra flygel och angrepo honom just då han måste dela sig
för att kringgå en kulle, som låg i hans väg. Det Danska rytteriet
kastades tillbaka på sitt fotfolk. Derefter närmade sig fiendens högra
flygel; äfven han drefs till rygga.
Konungen, följd af några få ryttare, banade sig väg midt
igenom de fiendtliga skarorna för att uppsöka sina trupper närmare
Lund. Han råkade dervid i yttersta fara, då han först ensam med
Ascheberg och Dahlberg och sedan tillsammans med sina drabanter
skulle midt under kulregnet tränga sig fram emellan fienderna. Snart
mötte han sina Svenskar under Schulz’ befäl. Ofverraskade af den
nya striden, hade de brutit upp och helsade nu med obeskriflig glädje
konungen.
De nio sqvadronerna å sin sida hade slutit sig tätt tillsammans
och tågade långsamt framåt, beredda på ett nytt anfall af den
öfverlägsna fienden, då de fingo se konungen på sin hvita häst och
Ascheberg med hängande tyglar föra de öfriga Svenskarne å nyo i elden.
Den fiendtliga styrkan tvekade ett ögonblick, mot hvilkendera sidan
hon skulle vända sig: då anföllo Svenskarne på en gång från alla
håll. Der blef den mest mördande strid på hela dagen. Fiendens
hela slagordning upprullades i en klump, och rytteriet räddade sig
i största oordning med flykten, lemnande efter sig fotfolket, hvilket
hade blifvit nedhugget till sista man, om icke Helmfeldt gifvit
befallning att skona dem, som voro öfrige.
Allt, som icke nedhöggs, togs till fånga. Konungen, ”som icke
kunde vara nöjd förr än hela fältet var rent”, gaf befallning att
förfölja rytteriet. En qvarlefva af fiendens fotfolk, som hade intagit
kyrkogården i byn Vallkärra, uppehöll dock de förföljande, och då
desse sedermera voro på väg att för de förra verkligen afskära
återtåget, inbröt mörkret. Med svårighet förmåddes Karl den elfte att
inställa striden och låta sina utmattade trupper hvila. De hade varit
i rörelse hela natten och dagen; största delen af dem hade femton
till sexton gånger sammandrabbat med fienden.
Den Svenska hären samlades tätt under Lund, höll följande
dagen på valplatsen en högtidlig tacksägelsegudstjenst, och tog
derefter sitt qvarter i fiendens rikt försedda läger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
