Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 2. En färd på Sognfjellen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ensamhet. Den forsande »Bæverelvens» dån är det enda ljud, som
ännu störer tystnaden, men detta blifver allt mindre mägtigt, ju
längre färden går, ty vattenmassan minskas allt mer, hvaremot fallet
blifver allt brantare. Slutligen är elfven förvandlad till en liten
vildsint fräsande och skummande rännil, som hoppar ifrån sten till sten,
störtar sig ifrån afsats till afsats, vridande sin silfverfåra i de
sällsammaste bugter.
Det hade varit en mulen morgon; det vill på dessa höjder säga:
vi hade varit insvepte i en fuktig och tät dimma; men ”fjellsnoen”
börjar nu jaga molnen framför sig och likasom sopa dem undan allt
längre uppåt högfjellens kammar. Slutligen blånar himlahvalfvet
öfver oss; genom delade skyar skjuter en ljum solglimt fram öfver
högslätten; nu en ljusare strålblick, nu en annan, en tredje – – det
klarnar!
2.
En härlig syn öppnade sig nu för våra blickar. Framför oss
låg ett stort isfält, ur hvars kalla sköte vår gamla bekanta ”Bæverelv”
uppqväller för att småningom och genom många besvärligheter
hinna vesterhafvets strand.
Solens klaraste middagsstrålar leka just i detta ögonblick på
isfältets skimrande yta: nu blixtrar hon såsom ett smycke af de
dyrbaraste demanter; nu är hon klart genomskinlig som den renaste
kristall; nu åter skiftar hon i grönt och blått som de skönaste
aquamariner eller safirer, och alla dessa olika färgskiftningar vexla på
mångfaldigt sätt genom snabbt förbijagande skyars skuggspel.
Ofvan om gletschern reser sig ett mägtigt fjell med det vilda
namnet ”Fanarauken”. Det kan betraktas såsom en fristående
förpost för den bergsträckning, som under benämningen
”Hurunga-tinderne” bildar högsta delen af ”Jotun-” eller Sognfjellen.
Fanaraukens väggar synas delvis täckta med mjällhvit snö, delvis teckna
de sig mörkt skuggade, ja nästan svarta, hvilket tager sig temligen
hemskt ut emot den kallt ljusgröna färgton, som luften alltid
antager i närheten af den eviga snön.
Hurunga-tindernes spetsar med en höjd öfver hafvet af fem till
nio tusen Svenska fot, äro branta och taggiga; snödimman tyckes
likasom haka sig fast vid dessa, och då ett svagt luftdrag sträfvar
att bortföra de lätta skyarne, hvirfla de sig uppåt, och man får en
icke så otrogen efterhärmning af halfutslocknade, rykande vulkaner.
Framför oss, till höger, finna vi oöfverskådliga snöfält och
höjder, och ändå säger man oss, att detta år är snömassan ovanligt
liten på fjellen. Länge sedan hafva vi lemnat den sista, qvartershöga
dvergbjörken bakom och under oss. Nu nalkas vi snögränsen, vi
hinna honom, vi hoppa af våra hästar för att kasta snöboll. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:11:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lff1u/0397.html
