Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Färd på Ishafvet. - 16. Sälen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är utkiken, fartygets öga, som spejar vidt omkring för att finna en
led, der man kan komma fram; hans vink följa skepparen och
rorgängaren; på hans ord lyssna alla, och alle man äro på däck för
att staka fram fartyget, om det behöfves, och freda dess sidor ifrån
de svåraste isblocken, allt under rop och larm, då och då afbrutet
af utkikens ”luff” (lova) och ”fall”, som varnande ljuder ifrån
höjden. Vinden kan vara frisk, men hafvet är stilla, dess rörelser äro
dämpade af de flytande massorna, och endast en storm förmår
framkalla någon dyning; eljest vore faran vida större. Fartyget vänder
än på ena, än på andra bogen, än finner det för en stund en mer
öppen väg; men hur det är, får det mottaga mången stöt och
behöfver väl sin förstärkta stäf och bog, sin inre förtimring och
skepparens hela vaksamhet, att rodret ej må skadas. Ett mindre fartyg
har här fördelen framför ett större; det är jemförelsevis starkare och
finner lättare sin väg.
För de fleste af oss var det något nytt, när fartyget första
gången med god fart törnade mot ett isblock och det brakade i dess
fogningar; men någon yttrade då: ”Detta skall hädanefter blifva vår
musik”, och snart voro vi vane dervid. Isen sjelf saknade ej för
våra ovana ögon ett egendomligt nyhetens behag. Väl torde en och
annan resebeskrifvare med öfverdrift hafva tecknat isens vexlande
former, men skådespelet är dock alltid fängslande. Från salningen
tror man sig se en vidsträckt skärgård af simmande öar af
mångfaldiga skepnader och färgskiftningar. Än är det ett väldigt block,
uppburet af tvenne otympliga pelare, än en ofantlig bägare eller
seglet af en båt, än ett bord eller en svamp med smaragdgrön fot
och välformad snöhvit hatt, än en svan med sin långqa hals och sina
hvita fjädrar. Än är isstyckets yta vågrät och låg, än är dess ena
ände nedtryckt och den andra uppstående och vildt brusten;
brottytorna skifta af blått och grönt, snö täcker de öfre ytorna, som
stundom äro färgade af mörkt grus, som de medfört ifrån den strand,
hvarifrån de kommit. Är hafvet också stilla, glida likväl dessa
skepnader för strömmen om hvarandra, och taflan vexlar ständigt, än
belyst af den låga midnattssolen, än till en del höljd af dimma.
Det är vågorna, som med sitt rörliga arbete i vattenbrynet skölja
och slicka bort en del af den fasta ismassan och forma henne till
dessa bilder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
