Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Färder bland Samojederna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blott här och der möter oss en svag granskog. Oftare stöter
man på ett snår af videbuskar. En sådan småskog antyder
vanligtvis tillvaron af någon liten bäck, som arbetar sig sakteligen fram på
den jemna tundran. Vid ett noggrant betraktande upptäcker man
ännu öfverallt smärre upphöjningar, bland hvilka många till sin yttre
form likna de Lappska fjellen, men vintertiden äro de knappt
märkbara, emedan snön fyller groparna rundt omkring dem. Der en
sådan ojemnhet höjer sig något betydligare öfver jordytan, är marken
bar eller på sin höjd öfverdragen med en tunn, hård snöskorpa,
hvargenom en tät renmossa uppspirar.
Detta var allt hvad jag under flere timmars omsorgsfullt
spejande med fyra ögon kunde upptäcka på min färd ifrån Somsha.
Jorden var ”öde och tom”, nästan som vid skapelsens början, och sjelfva
himmelen hade påtagit sin gråa mantel. Vår färd skred makligt fram,
snöflingorna började flyga mot ansigtet, skjutskarlen gnolade en
enformig melodi.
Ändtligen visade sig ett tält. Det tillhörde skjutskarlens
föräldrar. Vid vår ankomst till tältet stodo värden och värdinnan oss
till mötes. Afsigtligt stadnade jag en stund vid släden för att se,
huru man ärnade mottaga mig. I det minsta väntade jag en
inbjudning till tältet, men jag väntade förgäfves. Samojederna stodo
orubbligt stilla på samma plats, mannen häftade vid mig sin
plirande blick, hustrun såg än på mig, än på sin man. Skjutskarlen
spände långsamt sina renar ur redet, gick derpå till sina föräldrar,
helsande dem med det från Ryskan lånade ”Torova!” — ”Torova”,
svarade på en gång far och mor, men härvid afstadnade samtalet.
Nu trädde äfven jag till mitt tystlåtna värdskap, gjorde efter
skjutskarlens föredöme min helsning med ett ”Torova”, och fick samma
ord igen. Härpå följde åter en lång tystnad, hvilken jag omsider
afbröt med tillsägelse, att man skulle förspänna friska renar.
Jag begaf mig nu till tältet och öppnade dörren; här var mörkt
som i en graf. Jag anmodade värdinnan att uppgöra eld och steg
in i tältet, i den säkra förmodan, att man ej skulle lemna mig der
i mörkret. Äfven häri misstog jag mig. Jag upprepade min
befallning, men utan framgång. Famlande i tältet, stötte jag på en
hög af torra risqvistar, föste så alltsamman i härden, tog en
fosforsticka ur fickan och antände för mitt nöje en flammande julbrasa.
Vid eldskenet varseblef jag en flicka, som dragit, sig längst i ett hörn
och höll på att med den outtröttligaste ifver angripa ett rått,
genomfruset köttstycke. Hon nyttjade härvid ingen knif, utan högg
med tänderna i hela stora stycket, slet och skakade hufvudet, så att
lockarne i vild förvirring svajade kring det blodröda ansigtet.
Snart inträdde det öfriga sällskapet, tagande sin plats vid
brasan. Sonen satte sig vid min sida, till venster om härden; far och
mor förfogade sig enligt bruket till höger der om. Så sutto vi nu i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
