Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 18. London.
- 19. Stenkolen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
London kan visserligen icke anses såsom en vacker eller ens
behaglig stad, men genom sitt lyckliga läge, sin industri, sin handel
och sjöfart, sina rikdomar samt folkets arbetsamhet och allvarliga
sinne är det dock verldens första stad.
*
19. Stenkolen.
Stenkolen äro svarta, glänsande, och hårda som sten. De äro
bildade sedan urtiden af allahanda växter och träd.
Dessa träd sträckte mot höjden en lång, stark stam. Denna
bar öfverst en skön krona med grönskande blad, hvilka såsom
fjäderbuskar flägtade för vinden. Tusentals sådana träd stodo tätt
bredvid hvarandra och bildade stora skogar. Emellan dem uppsköto
skafgräs så höga, som våra äppelträd. Deras stänglar stodo der som
pelare. Rundt omkring dessa skogar utbredde sig hafvet. I floderna
speglade sig de höga stammarne och de gröna löfkronorna.
Skogsbottnen var en stor sump. De gamla träden sjönko ned i den våta
grafven, eller ock fördes de genom öfversvämningar till aflägsna
trakter och hopades der på hvarandra i tjocka lager. De, som sjunkit
ned i träsket, täcktes sedan af slam och gytja. Nya träd vuxo öfver
dem och följde dem efter i sin tid. Så sjönko småningom skogarne,
den ena efter den andra.
Under slam och gytja lågo nu träden begrafna årtusenden
igenom. Allt högre jordmassor hopades öfver dem genom hafvets
vågor. Deras väldiga tyngd tryckte med sådan kraft, att den ena
stammen pressades tätt intill den andra. De späda grenarne och bladen
trycktes sönder och pressades in i hvarandra. Den ljusa veden och
den bruna barken förlorade sin färg. Allt svartnade. Orörda lågo
träden tusentals år i sin dystra graf.
Huru underbart! Skogarne, som så länge legat djupt nere i
jorden, stego åter upp i dagsljuset. Kraftige bergsmän arbetade sig
genom det ena jordlagret efter det andra; slutligen trängde de sig
äfven genom det lager, som låg närmast öfver de begrafna träden.
Med jernstänger och hackor lösbröto de sedan kolen och hemtade upp
dem i dagen.
Stenkolen äro nyttiga till mycket. De uppvärma spislar och
kakelugnar. Äfven upplysa de städernas mörka gator. De inkastas
nemligen i en stor panna, der de upphettas genom elden och
sålunda förvandlas till ett luftformigt ämne. Denna gas föres i långa,
smala jernrör under jorden, stiger sedan upp genom ett lodrätt
stående rör och strömmar ut, då man vrider på en kran. Ett ljus hålles
till öppningen, och den ur kolen utvecklade gasen brinner nu med klar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:11:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lff1u/0421.html
