Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 37. En ökenresa. - 38. Kamelen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Solen går upp. Araberna vända sig emot henne och helsa
dagens lysande stjerna. Småningom stiger solen högre upp på
himlahvalfvet; hennes brännande strålar träffa jorden och återstudsa
derifrån. Fotsulorna lida af smärta; kroppen är utmattad, och en
brännande törst plågar de resande. Ingen ström söker sig väg emellan
grönskande stränder. Så långt ögat når, synes ej ett träd, ej en
buske. Huru efterlängtadt är ej då det svarta molnet, himmelens
öppnade fönster, hvarur ett välgörande regn flödar, uppfriskande de
domnade lemmarne! Äfven lejonets rytande höres med glädje,
emedan det förebådar ett efterlängtadt, mera fruktbart land.
Midt i den stilla öknen ligger en källa. Kamelen, som redan
på afstånd fått väder af denna, återhemtar hastigt sina krafter och
påskyndar sina steg. Han stadnar likväl förut ett ögonblick och
stegrar sig af glädje. Karavanen ställer sig i krets kring källan, och
alla skynda dit att stilla sin törst. De stela anletsdragen blifva
mildare, ögonen lifligare, modet har åter vaknat, krafterna tilltaga. Man
lägrar sig, tälten resas, djuren fodras och skötas sorgfälligt. Alla
mödor och bekymmer äro förgätna; aftonen tillbringas under glada
samtal, hvarvid sagor ej uteblifva. Ödemarken är förvandlad i en
lustgård.
Då denna fest är förbi, och kamelerna blifvit vattnade, nedtagas
åter tälten och packorna pålastas; gladt ljuder pipan, och resan
fortgår till målet. Veckor förflyta; den ena ödemarken följer efter den
andra i ständig enformighet. Heta dagar omvexla med kalla nätter.
Om dagen går den trötte vandraren i kamelens skugga; denne
vänder sig stundom till honom och slickar hans hand; om natten
värmer kamelen honom. När öknens brännande vind hvälfver sina
glödande vågor öfver slätten, äfven då är kamelen menniskans skydd.
På en gång synes ett grönt landskap spegla sig i luften; på
afstånd glänser en sjö. En oas synes helt nära. Fåfänga
förhoppning! Bedrägliga synvilla! Landskapet försvinner; sjön förvandlar
sig i en stepp, öfver hvilken saltkristallen sprider sin glans, i stället
för källor. Det var en så kallad hägring. Vattenförrådet börjar
tryta, dagarne bli hetare, värmen mera tryckande; karavanens steg
blifva mattare. Då blir det trogna djuret än en gång menniskans
räddare; med uppoffrande af sitt lif uppehåller det sin herres. Han
stöter dolken i dess hjerta, han närer sig med dess blod, och får
derigenom kraft att nå öknens efterlängtade gräns.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
