Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Rom. - 6. Kristendomens utbredande i det Romerska riket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnäme. Sedan herskade under en lång följd af år emellan desse
förnäme och de lägre folkklasserna oupphörliga strider, hvilka ej slöto
förr än alla Roms medborgare undfått lika rättigheter.
Men när verlden började lyda det Romerska folkets bud och
omätliga rikdomar strömmade till den herskande staden, då kunde
detta folk ej längre bära sin lycka: de forna enkla sederna försvunno,
och yppighet och njutningslystnad trädde i deras ställe; hat, afund
och split söndrade medborgarne och föranledde blodiga strider;
smickrande folkledare begagnade folkmassans yra för att upphöja sig sjelfva.
Under det Romerska härar gjorde eröfringar vid Rhen, Donau och
Kaspiska hafvet, flöto i staden Rom strömmar af medborgares blod.
Under denna oreda glömde Roms folk sin frihet, och för att vinna
lugn mottog det slutligen en envåldsherskare. Augustus hette det
Romerska rikets förste kejsare.
Under honom rådde emellertid lugn, och han styrde riket med
vishet. Men efter honom kommo de, som annorlunda handhade sin
stora magt. Någre af dem blefvo verkliga vidunder af grymhet. En
af dem, Caligula, yttrade en gång den önskan, att hela det
Romerska folket måtte hafva en enda hals, på det han måtte kunna
afhugga den samma. Samme kejsare lät föda sina vilda djur med
fångar och vid sina måltider afrätta menniskor till bordskamraternas
förlustelse. En annan, Nero, har genom liknande ogerningar
förvärfvat sig namn såsom ett af verldens värsta vilddjur. Han lät
med käppar slå i hjel sin moder, han trampade sin gemål till döds,
han förgiftade sin broder. Och när en gång lusten kom öfver
honom att se det praktfulla skådespelet af en stor stad i lågor, säges
han hafva låtit antända Rom, så att staden till en stor del brann
ned. Sedan sköt han skulden på de kristne och fann häri en
lämplig anledning att med de förfärligaste lidanden hemsöka dem.
Sådane voro väl ej alla dessa Romerske kejsare; en och annan
utmärkte sig till och med genom vis och kraftfull styrelse. Men
deras förtryckande välde gjorde dock slutligen Romarne, detta
fordom så fria och stolta folk, till slafvar, som kröpo inför sin furstes
thron. Då var det ock slut med Romarfolket, och det stora riket
kunde ej längre hålla ihop i sina fogar. Det störtades af nya, hittills
okända folk; och der Romarne fordom herskat, grundades nya välden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
