Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 6. Kristendomens utbredande i det Romerska riket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ståndaktighet. När den Romerske ståthållaren sade: ”Tänk på din höga
ålder! Förneka Kristus, så skall jag släppa dig!” så svarade Polykarpus:
”1 åttio sex år har jag tjenat honom, och aldrig har han bevisat mig
annat än godt; huru skulle jag kunna förneka honom, min herre och
frälsare?” Slutligen afkunnades domen, att Polykarpus skulle
brännas. Ett bål upprestes i hast, på hvilket han skulle bindas vid en
påle. Men Polykarpus begärde, att detta icke måtte ske, och stod,
väntande sina plågor, alldeles stilla med bakbundna händer. När
bålet tändes, bad han med hög röst och prisade Gud, som hållit
honom värdig att räknas bland sina vittnen och att för Kristi skull
lida döden.
3.
En af de svåraste förföljelserna egde rum under kejsar Decius
vid medlet af tredje århundradet. Denne kejsare ville fullkomligt
utrota kristendomen. På hans befallning uppfordrades alla kristne i
hela riket att på en bestämd dag inställa sig för ortens styrelse och
offra åt afgudarne. Icke få lydde. Andre grepo till flykten och
beröfvades all sin förmögenhet. Dem, som hade stadnat qvar, sökte
man genom alla medel förmå till affall. Med fängelse och bojor,
med eld och svärd, med hunger och törst och många andra plågor
ville man tvinga dem att förneka sin tro. Med några lyckades det,
men månge öfvervunno med sin ståndaktighet plågor och död.
Den sista och fruktansvärdaste förföljelsen mot de kristne
började under kejsar Diocletianus och varade i åtta år. Alla kristna
kyrkor skulle förstöras, alla biblar utlemnas och brännas; de
medborgare, som blifvit döpte, skulle förlora alla sina rättigheter, och
de kristne slafvarne aldrig erhålla sin frihet, om de icke afsvuro
kristendomen. De stympades, brändes hoptals på bål, eller
afrättades på annat sätt med största grymhet. Men de flesta kristne
uthärdade med glad frimodighet dessa prof och gåfvo gerna lif och
blod för sin tro. En gosse, Hilarianus från Numidien i Afrika, hade
blifvit fängslad med andra kristne. Den hedniske domaren trodde
sig kunna lätt förskräcka honom genom hotelser, men gossen sade:
”Gören hvad I viljen! Jag är en kristen!”
Efter denna sistnämnda förföljelse dröjde det icke länge, innan
en Romersk kejsare uppstod, som icke blott beskyddade de kristne,
utan äfven på allt sätt befrämjade kristendomen, och till och med
på sitt yttersta lät döpa sig. Det var Konstantin, med tillnamnet
den store. Hans namn lefver ännu i namnet på staden
Konstantinopel, hvilken stad han gjorde till sätet för rikets styrelse.
Med Konstantin upphörde förföljelserna från hedningarnes sida.
De kristne gynnades allt mera, och under en senare kejsare,
Theodosius den store, hvilken styrde i slutet af fjerde århundradet, blefvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:11:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lff1u/0471.html
