Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Värmet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vattnet och flaskan blifva snart, då de öfverlemnas åt sig sjelfva,
lika varma. Om nu flaskan med vattnet uppvärmes, så
måste, eftersom vatten af värme utvidgas mera än glas, det
vatten, som vid utvidgningen ej får rum i flaskan, stiga upp i
röret till en viss höjd. Så sker det ock. Utställa vi en
sommardag en sådan flaska på en skuggig plats i trädgården, så
ställer sig vattnet vid en bestämd höjd. Vi föreställa oss, att
vi sätta ett litet märke med ett skarpt stål eller en diamant
på det ställe af glasröret, der vattnet stadnat. Sedan flytta
vi flaskan i solen. Då stiger åter vattnet och vi sätta ett nytt
märke vid det ställe, dit det stigit. Följande dagen förfara
vi på samma sätt. Vi kunna då på rörets märken se, om det
är varmare den ena dagen än den andra, både i solen och i
skuggan. På samma sätt kunde vi utsätta andra märken för
att jemföra huru varmt det är t. ex. i sjön, i luften, i vårt
rum under årets olika dagar, eller på samma dag det ena året
och det andra, o. s. v.
Men det inses lätt, att det vore hårdt när omöjligt att göra
två eller flere sådana flaskor, som sins emellan visade
alldeles lika vid värmets alla vexlingar; och utan denna
egenskap vore omöjligt för menniskor, som bo på olika ställen, att
göra begripligt för hvarandra huru varmt det hade varit vid
särskilda tillfällen.
Våra vanliga qvicksilfver-termometrar äro fria från både
denna och flere andra olägenheter. Dessa termometrar bestå
af ett glasrör, som man i ena änden blåst ut till en ihålig
utsvällning eller kula. Kulan och en del af röret fyllas med
qvicksilfver, hvilket har den egenskapen att ej såsom vattnet
dunsta bort vid vanliga värmetillstånd. Sedan man på
lämpligt sätt drifvit ut luften ur kulan och röret, smälter man till
rörets andra ände, så att intet qvicksilfver kan komma ut ur
röret, huru termometern än må hvälfvas eller flyttas. Sedan
bäddar man in honom i smältande is eller snö, som man lagt
i ett kärl. Då ställer sig qvicksilfrets yta på ett bestämdt
ställe i röret och håller sig der så länge någon is eller snö
ännu finnes osmält i kärlet. Der qvicksilfverytan stadnar,
sätter man ett streck och vid strecket skrifver man en nolla; och
hvar gång qvicksilfret ställer sig vid det strecket säger man,
att det är noll grad (0°) varmt omkring termometern, eller
att värmen är vid fryspunkten. Skicke man en sådan
termometer hvart helst man vill, alltid skall man finna att bland
smältande snö eller is ställer sig qvicksilfret i termometern
vid frys- eller nollpunkten (på strecket noll), d. v. s.
smältande is och snö äro öfverallt på jorden noll grad varma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
