Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första afdelningen
- Klass I
- 26. Det tacksamma lejonet
- 27. Skeppsgossen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är lejonet, som härbergerade mannen, och mannen, som läkte
lejonet.»
*
27. Skeppsgossen.
Ett skepp var ute på en långresa. En dag utbröt
hastigt en häftig storm. Den varade i fem dagar. Skeppet
kom i sådan fara, att manskapet ansåg sig nästan förloradt.
Just som stormen rasade allra häftigast och vräkte fartyget
än hit och än dit på de väldiga vågorna, kom tågverket på
stormasten i oordning. Detta måste åter sättas i ordning
så fort som möjligt. Men det syntes nästan omöjligt att gå
upp i masten under en sådan storm. Åtminstone var det ett
lifsfarligt vågstycke att klättra dit upp. Detta oaktadt
befallde kaptenen en liten skeppsgosse att ställa tågen i ordning.
Denne var enda barnet af en fattig änka, som nödgats skicka
honom ut i världen, emedan hon knappt kunde förtjäna bröd
för sig själf.
Då gossen hört kaptenens befallning, tog han af sig
mössan och såg först upp till toppen på masten och sedan ned
på de skummande vågorna. Han teg ett ögonblick.
Därefter såg han på kaptenen och sade: »Jag kommer strax.»
I detsamma sprang han ned i kajutan. Efter ett par
minuter kom han tillbaka och började nu flinkt och frimodigt
klättra uppför tågstegarna. Mannen, som berättat denna
händelse, stod på däcket och följde gossen med ögonen. Han
frågade kaptenen: »Hvarför har ni skickat denne lille gosse
upp i masten? Han kommer icke med lifvet ned igen.»
Kaptenen svarade: »Män falla, där gossar stå. Den där klättrar
som en ekorre.» Mannen såg åter upp. Nu var gossen i
mastkorgen; nu gick han vidare. Stormen vräkte skeppet
på sidan, så att masten nästan doppades i vågorna. Gossen
höll sig fast. Inom en fjärdedels timme var han åter nere
på däck glad och oskadad. »Gud vare lofvad!» sade mannen.
Samma dag sökte han upp gossen. »Var du icke rädd?»
frågade han honom. »Jo», svarade denne. »Det kunde jag
nog förstå, ty du betänkte dig ju först i kajutan.» »Jag
betänkte mig icke», sade han, »jag ville först göra min bön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:12:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lff9uill/12/0039.html
