Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - Klass I - 38. Räknegåta - Klass II - 39 A. Vreden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
38. Räknegåta.
En gosse sade en gång till sin broder: »I ett träd sutto
femton sparfvar. Då kom en jägare och sköt åtta af dem.
Kan du säga mig, huru många sutto kvar?» Utan att betänka
sig svarade den andre: »Sju.» »Nej», återtog den förste, »det
blef ingen kvar, ty alla de öfriga flögo bort. Begriper du
icke det?»
39 A. Vreden.
En af bröderna i en talrik klosterförsamling var ganska
ofta vid elakt lynne och råkade då lätt i vrede.
En dag, då han var särdeles misslynt, sade han för sig
själf: »Jag vill gå härifrån och lefva alldeles ensam i den
aflägsnaste delen af öknen. När jag där hvarken hör eller ser
någon människa, som kan göra mig förtret, då får jag lugn
och blir kvitt den vrede, som här till min plåga så ofta
uppbrusar hos mig.»
Han gick till öknen, fann en bekväm berggrotta och
valde den till sin boning. Icke långt därifrån upprann en
källa mellan klipporna. Han hämtade vatten i en lerkruka
och ställde denna i grottan, men marken var ojämn, och
krukan föll omkull. Då uppblossade åter vreden i hans
hjärta. Han hämtade annat vatten, men krukan råkade på
nytt falla omkull, och mannen började brumma. Så hände
det för tredje gången. Då fattade han högst förbittrad
krukan och slängde den så våldsamt mot jorden, att den gick
i tusen bitar.
Sedan munken åter lugnat sig, sade han: »Jag lefver
här i största ensamhet, och likväl har vreden ej lämnat mig.
Jag ser nu, att icke mina medmänniskor utan jag själf är skuld
till mitt ondsinta väsende. Hvarhelst man är, måste man
hafva tålamod och styra sin vrede men framför allt bedja
Gud om hjälp, utan hvilken detta icke är möjligt.»
Han återvände ångerfull till sina bröder och blef sedan
den saktmodigaste och tåligaste bland dem alla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
