Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - Klass II - 45. Eli Rem efter Z. Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intet folk fanns i närheten, sedan tåget farit bort, stod
hela bron inom kort i ljus låga. Efter hand kommo
människor dit. Dessa försökte släcka elden, men det var
förgäfves. Hela bron brann till aska.
Då ropade någon i hopen, att man om tio minuter
väntade ett nytt bantåg från samma håll som det förra.
Men tätt vid sidan af järnvägen låg ett berg, som gjorde,
att man ej kunde se bron från banan, förrän man var helt
nära. Då den, som styrde det nya bantåget, icke visste, att
bron hade brunnit, kunde därför den olyckan lätt inträffa,
att han med full fart åkte dit och störtade ned i bråddjupet
med mer än hundra människor, som åkte i de följande
vagnarna. Där stodo nu alla rådlösa och förskräckta och visste
icke, hvad de borde göra för att underrätta de kommande
om faran.
Då var där en gosse vid namn Eli Rem, tolf år gammal.
Han var raskare än alla de andra. Han tog sig för att
springa framåt banan, så långt han kunde. Det dröjde
ej länge, innan han såg den långa raden af vagnar med full
fart komma rusande mot sig på banan. Hvad gjorde nu Eli
Rem? Ropa hjälpte ej mycket, ty ingen skulle hafva hört
honom för det starka bullret af vagnarnas rasslande. Han
hade ej tid att länge betänka sig. Han ställde sig midt på
järnvägen, så att alla vagnarna nödvändigt måste köra öfver
honom, om de ville framåt. Där stod han och skrek och
fäktade med armarna och vinkade, så mycket han
förmådde. Tågföraren, som stod på främsta vagnen och styrde
hela tåget, trodde, att gossen var tokig, och skrek i sin
tur och vinkade, att han skulle springa ur vägen. Men
Eli Rem stod kvar, ja, han stod där med döden för ögonen,
men ändock gick han ej ur fläcken, ty han visste, att många
människors lif berodde på att han stod kvar.
Föraren blef tvungen att låta alla sina många vagnar
stanna för att ej blifva orsak till gossens död. Men så ond
var han, ja, så ond, att han genast, när tåget stannat,
sprang ned på vägen och begynte slå den stackars Eli Rem,
för att han understått sig göra ett sådant uppehåll för hela
bantåget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
