Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - Klass II - 54. Den giriga ekorren efter R. Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
se ett stort rum. Ekens stam var nämligen ihålig från det
ställe, där de första grenarna sträckte ut sig i rymden, och
ända ned mot roten. Det var ett präktigt förrådsrum för
nötter och ekollon, men det behöfdes också väl, ty ekorren,
som bodde där, hade fått i sitt sinne, att, ju mer han kunde
samla, dess större glädje skulle han till sist få njuta i lifvet.
Rundt omkring eken växte en hel skog af hasselbuskar
med de allra präktigaste nötter. Med skäl kunde man därför
tycka, att ekorren hade de bästa utsikter att kunna taga
sig fram i världen, och att han gärna skulle unna andra att
plocka af det rika förrådet. Han tyckte dock icke, att det var
nog ens för honom ensam. Det riktigt skar honom i hjärtat,
när han fick se någon annan ekorre komma till hasselskogen
och taga någon nötklase. Då skyndade han alltid att jaga
bort inkräktaren. Ensam ville han vara om skatterna.
Från den stund, då ekorren lämnade far och mor, som
bodde på andra sidan ängen, började han draga till sitt bo.
Allt, som han ansåg hafva något värde, tog han vara på
och gömde i ekens stam.
»Du arbetar på din bosättning, kan jag se», kvittrade
en liten domherre, som satt på en af ekens kvistar och med
hufvudet på sned betraktade ekorrens flitiga arbete. »Ånej»,
sade ekorren. »Det är godt, om jag kan skaffa mig, hvad
jag behöfver för att äta mig mätt.» »Å», sade domherren
och klippte med ögonen, »du har allt mycket smått och godt
där inne i eken.» »Det är ej sant», ropade ekorren ifrigt.
»Jag har ingenting. Sprider du ut om mig, att jag äger
något, skall jag bita hufvudet af dig, om jag får fatt på
dig.» »Nå nå, inte så häftigt, kära granne!» svarade
domherren. »Jag trodde, att du arbetade så flitigt, emedan du
tänkte hålla bröllop snart.» »Jag fattiga stackare har inte
alls råd att gifta mig», sade ekorren. »Men, kära vän», återtog
domherren, »om du skaffar dig en bra maka, skall hon hjälpa
dig och göra lifvet gladt för dig.» »Nej, nej», ropade ekorren,
»det vore en olycka för mig. Jag kan ju knappt reda mig
själf.» »Säg icke så!» sade domherren, som med glädje tänkte
på maka och ungar i sitt lyckliga bo. Emellertid sprang
ekorren sin väg och började åter sitt arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
