Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - Klass II - 54. Den giriga ekorren efter R. Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När den tiden kom, att nötter och ekollon voro mogna,
arbetade ekorren från solens uppgång och till sena kvällen.
Han unnade sig icke någon ro utan sprang och hämtade den
ena nöten efter den andra och kastade ned den i sitt visthus
inne i eken. Ofta smakade han icke en bit mat på hela dagen,
och, då kvällen kom och han satt där inne på hela nöthögen,
nändes han ofta ej taga sig ett godt mål utan gick ut för
att stilla sin hunger med några frön och annat ätbart, som
han kunde komma öfver. När han sedan trött och matt kom
åter till hemmet, kände han sig rätt belåten, då han märkte,
att han redan ägde så mycket, att han skulle behöfva dagar
endast för att hinna räkna alla nötterna. — »Riktigt lycklig
blir jag dock icke, förrän jag får boet fullt», tänkte han, där
han satt och såg på sina rikedomar, till dess han somnade.
Men rätt lugnt kunde han ej sofva. Han vaknade ofta för
att se efter, att ingen skulle komma och taga något ifrån
honom.
En dag på senhösten kom på besök till honom en
gammal ekorre, som hade blifvit biten af en hund, så att han
icke längre kunde hoppa i träden för att skaffa sig föda.
Därför gick han omkring till alla ekorrar i skogen för att
bedja om hjälp till den kommande vintern. Alla gåfvo den
gamla krymplingen något. Men, när han kom till den rikaste
af dem alla, som hade nästan hela förrådshuset fullt af de
präktigaste nötter, fick han blott snäsor. »Jag», sade den rika
ekorren, »har trälat och släpat för den lilla smulan, som jag
nu har, men den räcker dock ej på långt när till åt mig.
Jag kan visst icke slösa bort något åt tiggare och
landstrykare.» Den stackars krymplingen måste gå utan att
hafva fått någon hjälp, och den rika ekorren kände sig
riktigt glad, när han var borta.
Frosten kom, och ännu rastlösare arbetade ekorren. Han
hade nu endast så stort utrymme kvar, att han själf nätt och
jämt kunde få plats i tomrummet. Men också detta ville han
fylla. Så bar det af ut igen uppför gren och nedför gren,
bort och hem igen. En kväll, just då vintern stod för
dörren, hade han boet fullt ända upp till ingången, ja, så
fullt, att han själf måste sitta utanför.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
