Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - Klass III - 77. Lekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fäkta och skjuta med båge, kasta spjut samt kasta sten med
slunga eller endast med handen. Till senare slaget räknades
springa kapp, gå på skidor och åka skridskor, spela boll,
draga i rep, simma, hoppa, klättra uppför branta berg m. m.
Vid fäktandet lärde man bland annat att på en gång
handtera spjutet med ena handen och svärdet med den andra
samt att afböja fiendens hugg ej endast med skölden utan
äfven med yxan och spjutet.
Flitigt öfvade de unga färdigheten att skjuta. Det hörde
till en god uppfostran att kunna skjuta både långt och säkert.
Öfningar i bågskjutning anställdes i särskildt därtill
anordnade skjutbanor. Många uppnådde ock stor färdighet i denna
idrott. Så berättas om en norsk man, Ejnar Tambaskälfver,
att han med en trubbig pil kunde genomskjuta en rå oxhud,
som var fäst i öfre änden och hängde fritt ned. Därjämte
öfvade man sig uti att kasta lika skickligt med båda
händerna, att kasta två spjut på en gång samt att gripa
fiendens spjut i farten och kasta det tillbaka. Åtskilliga vunno
ock så stor skicklighet häruti, att de äfven i stridens hetta
kunde på detta sätt värja sig för fiendens spjut.
Till vapenöfningarna räknades ock den så kallade
handsaxaleken eller konsten att kasta upp tvenne korta svärd på
det sättet, att det ena svärdet alltid var i luften. Vid
nedfallandet borde svärdet efter aftal gripas antingen vid udden
eller kaflen. Den vidt berömde norske konungen Olof
Tryggvesson hade förvärfvat så stor färdighet i handsaxaleken, att
han lekte honom, i det han gick på årorna rundt omkring sitt
krigsskepp »Ormen långe», medan det var i full fart. Detta
ansågs så underbart, att en man vid namn Endrid, som
äfven var utmärkt för sina idrotter, då han af konungen
uppmanades att göra det efter, svarade: »Icke föra Guds
änglar mig som eder.»
Dessa krigiska öfningar voro allmänna, ty af hvarje
vapenför man fordrades, att han kunde handtera vapen. Hela
folket stod också rustadt, närhelst konungens budskap
kallade det till strid. Därför låter skalden odalbonden sjunga:
»Och, om till krig han uppbåd ger,
då gå vi man ur gård.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
