Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - Klass IV - 89. Hvad yfves du öfver? efter R. Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Säcken var nämligen full af ärter. Med stolt min sade hon
för sig själf: »Hvad gör det mig, att man förvarar ärterna
i säckar, som man sätter in i boden? Jag går genom lyckta
dörrar och gnager sönder säckarna. Hvilket mäktigt djur
är jag icke!»
Här afbröts råttans tal, ty huskatten, som suttit bakom
en lår och hört hennes stolta ord, rusade fram, grep henne
i sina klor och dödade henne, sedan han en stund roat sig
med henne. Förnöjd lade han sig sedan och sade halfhögt:
»Så dåraktig råttan var! Hvad yfdes hon öfver, den
stackaren? Nej, jag är herre här», tilläde han högmodigt.
I detsamma öppnades dörren, och in i boden kom
husbondens stora hund. Så snart han fick se katten, sprang
han på honom. Denna skyndade då upp på bodvinden.
»Din ynkrygg!» skällde hunden. »Hade du ej sprungit
undan, skulle du hafva fått känna, hvem som är starkast.»
Därefter gick hunden ut på fältet, där husbondens
ridhäst gick på bete. Då han fick se, huru denna stolt
kråmade sig, sprang han till honom för att håna honom. »Det
är ej värdt, att du kråmar dig», sade han. »Du får gå här
ute i hagen och äta gräs, men mig matar husbonden själf
med de läckraste rätter.» Därpå bet han honom i bakbenet,
men hästen gaf honom ett slag med hofven, så att han
föll ned död. Hästen kråmade sig ännu mer än förut och
sade: »Hvad yfdes den stackarn öfver? Jag är ädlast
bland djuren. I striden delar jag farorna med min
husbonde, och på min snabbhet beror ofta hans lif. Huru stark
är jag dessutom icke! Med ett slag af min hof kunde jag
döda den skräflande hunden.»
I sin segerglädje sprang hästen omkring på fältet och
märkte ej, att ett lejon kom ut ur småskogen. Med ett
väldigt språng kastade det sig öfver hästen och fällde
honom till marken. »Dåre», röt lejonet, så att det gaf eko i
bergen, »hvad yfdes du öfver? Jag är djurens konung
Jag råder öfver dem alla.»
Men i detsamma hördes ett skott, och lejonet låg dödt
bredvid sitt offer. Hästens ägare hade sett, när lejonet
tog från honom hans dyrbara egendom. Han sträckte det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>