Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - 116. Stora Karlsö af C. J. Bergman (III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänryckta omkring. Allt, som mötte våra blickar, var så
förunderligt storartadt och vildt.
Ön utgör en hög bergsslätt, här och där försedd med
några smala, merendels utåtsluttande strandremsor. Denna
högslätt afbrytes dock af en bred dalsänkning, hvilken
begynner vid Norderhamn, vidgar sig mot söder och slutar
i Söderhamn, en landningsplats, som dock begagnas endast
i nödfall.
Kors och tvärs afdelas öns yta än af otaliga gångstigar,
som upptrampats af fåren, än af gröna ränder, som beteckna
djupa remnor, fyllda med svartmylla, i hvilka frodas en
rikare växtlighet än den, som de närliggande kalkhällarna
med sitt tunna jordlager förmå framalstra. Men det korta
gräs, som finnes på dessa hällar, och som består af fårsvingel
och några fina, kryddartade örter, är fårens läckra föda. På
dessa magra hällar beta de ifrigt men försmå det knähöga
gräs, som växer i remnorna samt på några ställen i dälder
och på strandremsor och under bergväggarna. Likväl blifva
dessa får »smällfeta», såsom Linné yttrade sig om dem, och
deras kött erhåller en särdeles angenäm, villebrådslik
smak.
På Storön finnas vid pass tre hundra får, som här
tillbringa äfven vintern, och som i de många grottorna hafva
sina af naturen byggda rymliga stall. Men, blir vintern
rik på snö och köld, få de stackars fåren slita mycket
ondt. För att då kunna lifnära sig måste de med
framfötterna sparka upp snön och åtnöja sig med därunder
befintligt vissnadt gräs och haf stång. När isslagg och
köld öfverdragit marken med en hård skorpa, få de ofta
med blödande fötter mödosamt arbeta sig till denna usla
och knappa näring. I de djupa grottorna, där de hafva
sitt nattläger, blifva de då stundom inyrda och dö där i
mängd, sedan de i hungersnöden gnagt ullen af
hvarandra, ifall icke, såsom dock vanligen inträffar efter
svårare snöfall och yrväder, fårens ägare, medförande halm,
hö, starr och tallris, skynda hit till deras undsättning
och genomgräfva de framför hålorna hopade snödrifvorna.
Men på vinterdag är vädret ofta »ohandterligt». Ofta är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
