Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - 145. Skogen (F)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Granen trifves bättre än tallen på berg och bland
stenblock. Med sina rötter håller den sig närmare jordytan för
att där söka sin näring. Den skjuter upp med sin spetsiga
krona äfven under och emellan de tätt stående tallarnas
kronor och bibehåller länge sina nedre grenar gröna. Den
ser rikare ut än tallen. Barken är också jämnare och icke
så skroflig. Genom sin uppåtsträfvande stam, sin
pyramidformiga växt och sina lummiga grenar gifver den intryck
af fasthet och ihärdighet, allvar och lugn.
Björken gör ett helt annat intryck än barrträden.
Bland alla löfträd finnes intet, som ser så mildt och leende
ut som björken. Den hvita, vanligen släta barken, den
glesa kronan, den smärta stammen, de fina kvistarna, de
ofta i vackra former nedhängande, spensliga grenarna, som
vaja för den minsta vindfläkt, och de små, lättrörliga
bladen gifva björken ett behagligt, lätt och fint utseende.
Dess späda, ljusgröna, i den tidigaste våren glesa löfverk
och dess angenäma doft fröjda hvarje för naturens
skönheter öppet sinne. Björken kan anses som nordens mest
utmärkande löfträd. Den trifves i mycket olika klimat och
på mycket olika jordmån men får något olika utseende under
olika förhållanden. I fjälltrakter blir den vanligen lågväxt
och får en risig krona samt ett groft och vresigt utseende.
Alen växer på mer eller mindre sumpiga ställen, där
den med sina rötter lätt kan gå ned i den mjuka, feta jorden.
Trots den rika tillgången på näring har alen dock ett
utseende af torftighet och oförnöjdhet. Dess bark är skroflig
och svartbrun, dess grenar krokiga, vresiga och sköra, och
de öfver vintern kvarsittande kottarna och de mörka
bladen, som lätt svartna, gifva i synnerhet de äldre alarna
ett sträft utseende.
Gå vi nu till konungen i våra skogar, eken, så träffa
vi hos den ett uttryck af kraft och säkerhet. Den tyckes
hafva kämpat för att komma uppåt, ty stammen är grof
och reslig. Grenarna äro starka och fylliga, ofta mycket
krokiga samt likna jättelika armar. Eken, som står där så
hög och kraftfull, har sedan gammalt varit ansedd som en
sinnebild af styrka och seger. I vårt land bildar eken sällan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
