Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - 157. Siljan och Siljansdalen af K. Karlsson Siljestrand m. fl. (III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I november och december tillfrysa de mindre vikarna;
den stora somnar, som det heter, vanligen först efter nyåret.
Dröjer tillfrysningen öfver januari, anses den komma att
uteblifva hela vintern. Äfven då Siljan lagt sig till hvila
under istäcket, kan den visa ett oroligt lynne, i synnerhet
om sträng vinter inträffar, medan isen ännu är bar. Under
åsklikt dån, som höres vida omkring, uppbrytas då stundom
väldiga vakar. Islossningen inträffar vanligen i början af maj.
Dock har det händt, att man ännu den femtonde i samma
månad kunnat färdas med släde mellan Mora och Sollerön.
Yattnet i Siljan stiger och faller vanligen tre gånger
om året. Hemfloden, såsom den första stigningen kallas,
kommer vid islossningen, då vattenståndet höjes genom
tillopp af smält snö och is från sjöns närmaste omgifningar.
Fjällfloden, den andra och mäktigare stigningen, infaller
något senare, »när häggen blommar» och vårsolen uppe i de
aflägsna och höga fjällen vid Dalälfvens källor brutit isens
bojor. Inträffa dessa floder samtidigt, kunna de åstadkomma
stora öfversvämningar. Så berättar man, att vattnet i Siljan
1860 vid midsommartiden stod mer än tre meter öfver sin
vanliga höjd. Höstfloden, den tredje stigningen, plägar infinna
sig under den vanliga regntiden i september och oktober.
2.
En färd på Siljan en lugn och vacker sommardag skall
ovillkorligen hos hvarje för naturens skönheter öppet sinne
kvarlämna intryck af angenämaste slag. Hvart man vänder
sig, möter blicken hänförande utsikter. Nästan åt alla håll
är den klara vattenspegeln begränsad af nära eller i ett
blånande fjärran belägna, mjukt afrundade berg och höjder,
hvilka synas liksom sväfva i luften öfver densamma. Dessa
berg och höjder äro än iklädda barrskogens mera allvarliga
dräkt, än äro de stundom ända till synranden i behaglig
omväxling upptagna af folkrika byar, grönskande ängar
och bördiga åkerfält. Där älfven lämnar Siljan, fäster sig
ögat vid åen lummiga stranden, hvarest Leksands tornspira
sticker upp ur löfverket. Innerst i Rättviken glänser
Rättviks hvitmenade kyrka i solskenet som en svan vid den väna
stranden. Där ute simmar Sollerön med sin lilla, hvita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
