Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - 180. Resa i Lappland efter N. V. Stockfleth (II)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hänga en gryta öfver elden och fylla henne med snö.
Trä-slefven, hvarmed snön östes i grytan, fick stå kvar däri.
Så snart snön började smälta, begynte äfven slefven, som
om och om igen fylldes med snö och vatten, att vandra,
laget omkring. Alla voro nämligen törstiga, och drickandet
ville aldrig taga slut. Under tiden hade ett försvarligt
stycke renkött blifvit lagdt nära elden för att tina upp så
mycket, att det kunde styckas.
Lapparne togo nu af sig sina våta plagg och hängde
upp dem i tältet för att torkas. Belåtenhet och förnöjelse
lyste ur allas ögon, och muntert glam flödade från allas
läppar. Man talade om dagens mödor och om händelserna
vid sista tinget; Lustiga infall, ordlekar och gåtor aflöste
h var andra. Man skrattade själf och narrade de öfriga att
skratta. Lapparne funno det synbarligen högst trefligt i
detta tält. Det var dock så litet, att man ej kunde sträcka
ut benen utan måste hålla dem uppdragna och i kors, för
att de ej skulle svedas af elden. Förnöjd och lycklig
utropade än den ene och än den andre: »Gud ske lof för ett
varmt och godt hus!» och såg sig därvid omkring i tältet
med synnerligt välbehag, medan jag däremot var nära att
förgås af rök samt af hetta framtill och köld bakifrån.
Köttstycket, som lagts framför elden, hade omsider
upp-tinat så mycket, att det kunde huggas sönder. Den, som
skulle stycka det, reste sig på knä, men, för att han skulle
kunna intaga denna ställning, måste de öfriga maka undan
sina ben och allt annat, som var i vägen. Den knäböjande
tog nu köttet i ena handen, och med den andra lyfte han yxan
högt i vädret. I stor hast måste nu ett större rum beredas,
innan han kunde börja huggningen utan fara för de andra.
I det trånga, öfverfulla tältet kommo därför alla i rörelse och
nödsakades att nästan lägga sig öfver hvarandra. Detta gaf
åter anledning till lustiga infall och skratt. Kötthuggaren
lät nu yxan falla. Behöfde han använda mer än ett hugg
för att frånskilja ett stycke, blef han utskrattad. Detta
förmådde dock ej störa hans högtidliga allvar. Först då han
kastade sista stycket i grytan, visade sig ett leende
på-hans anlete. De öfriga fingo nu återtaga sina platser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
