Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 225. Reformationen efter O. Alin, A. Fryxell m. fl. (III) - 7. Riksdagens beslut att indraga kyrkans öfverflödiga egendom och att antaga den nya läran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svenska folk skulle jämmerligen svälta ihjäl. Jag må
arbeta på edert bästa i andliga eller världsliga saker, så
mycket jag förmår, jag har dock intet annat att vänta till
lön, än att I gärna sågen, att yxan sutte i hufvudet på
mig, men I viljen icke själfva hålla i skaftet. Sådan lön
och sådan bedröfvelse kan jag lika väl umbära som någon
af eder. I viljen nu sätta öfver mig både munkar och
präster och allehanda påfvens kreatur. Med få ord sagdt,
I viljen alla döma och mästra mig, ändock I hafven korat
mig till eder konung. Men hvem vill under sådana
förhållanden vara eder konung? Jag säger mig alldeles af
därmed. I mån kora därtill, hvilken god man I viljen.
Kunnen I få någon, som i allt och alltid vore eder till
båtnad, såge jag det gärna. Dock skolen I vara betänkta
på att lösa mig redligen ut af riket genom att betala mig
först, hvad jag här äger i fasta jordtorfvor, och sedan, hvad
jag af mitt eget har kostat på riket. Sedan detta är gjordt,
vill jag lofva eder att draga min kos och aldrig någonsin
komma igen till detta förblindade, vanartiga och
otacksamma fädernesland.» Vid de sista orden brast konungen
i tårar. Han steg ned från sin tron och gick åtföljd af
sina drabanter och vänner hastigt ut ur salen och upp till
slottet.
Under den bestörtning, som nu följde, tog Laurentius
Andreæ till ordet. Han uppmanade ständerna, att de skulle
visligen rådslå om hvad de borde göra. »Bedjen Gud»,
sade han, »om ett godt råd, ty det är fråga om en viktig
sak, som gäller hela rikets välfärd.» Han erinrade därom,
att de hade att välja mellan att bedja Gustaf fortfarande
vara deras konung och att kora en annan härskare. Men
ingen dristade sig till att gifva något råd. Emot aftonen
gick hvar och en hem till sitt. Under gången från
riksmötet lät Ture Jönsson, säges det, slå på trumma för sig
ganska hårdt, och man hörde honom försäkra, att man ej
skulle göra någon hedning eller kättare af honom detta år.
Följande dag samlades riksdagen åter i samma
klostersal, men så stor oordning rådde, att det knappt kunde
komma till någon öfverläggning. Mycket mindre kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
