Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 237. Slaget vid Lytzen efter A. Fryxell och G. H. Mellin m. fl. (III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro något blandade om hvarandra, voro indelade i smärre,
lättrörliga afdelningar. Framför första linjen stod ett
talrikt artilleri. Andra linjen anfördes af Kniphausen. I
daggryningen höll svenska hären morgonbön, hvarvid Luthers
psalm: »Vår Gud är oss en väldig borg» uppstämdes. En
kammarjunkare i konungens omgifning bad honom, att han
skulle taga på sig ett harnesk, men han vägrade det,
emedan en kula, som satt kvar i axeln sedan striden vid
Dirschau, hindrade honom att fritt röra sig, när han var
klädd i järnrustning. Då kammarjunkaren upprepade sin
anhållan, svarade konungen: »Gud är mitt harnesk.» Därpå
klädde han sig i älghudskyller och grå öfverrock, bestämde
till svensk lösen: »Gud med oss!» samt till
igenkänningstecken grönt skärp och grön bindel. Sedan allt var i
ordning, satte sig konungen upp på en hvit springare,
mönstrade hären och höll därvid ett kort uppmuntringstal på
svenska till de svenska och på tyska till de tyska
trupperna. Öfver allt mottogs han med jubel. Då han vände
åter till den högra flygeln och red förbi det blå regementet,
ropade han: »I dag, gossar, skola vi segra och göra slut på
alla våra besvär.» Soldaterna svarade med dånande bifall:
»Ja, ja!» Men plötsligt tystnade soldaternas jubel, och ett
utrop af oro flög ofrivilligt öfver deras läppar. Konungens
häst hade snafvat, hvilket i deras ögon förebådade olycka.
Men Gustaf Adolf ryckte upp hästen med tyglarna och
fortsatte sin väg vänligt hälsande åt alla håll och öfver allt
mottagen med glädjerop. Sedan han kommit tillbaka till
högra flygeln, besteg han samma bruna springare, som han
ridit i slaget vid Breitenfeld.
Gustaf Adolf ville börja striden så snart som möjligt,
på det Pappenheim ej måtte hinna tillbaka, innan den var
afgjord. Men, ehuru allt var färdigt till strid, måste han
dröja med anfallet, ty dimman, som låg öfver fältet, blef
allt tätare, så att soldaterna knappt kunde se sina
närmaste grannar. Då tog konungen upp psalmen: »Förfäras
ej, du lilla hop!» De soldater, som stodo närmast, stämde in
i sången, därefter deltogo flera och flera däruti, allt eftersom
de ur töcknet fingo höra sina kamraters sång, och slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
