Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 260. *Bilder från finska kriget 1808 af J. L. Runeberg - B. Torpflickan (IV)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvad är att gråta? Fatta mod! Än står oss hoppet åter.
O, dotter, hör din moders röst! En fåfäng tår du gråter.
Den, som ditt öga sökte nyss och nu ej återfann,
han lefver än; han tänkt på dig, och därför lefver han.
Han tänkt på dig, han följt mitt råd att ej gå blindt motfaran;
det var mitt tysta afskedsord, då han drog hän med skaran.
Af tvång han följde truppen åt, hans håg var ej att slåss;
jag vet, han ville icke dö från lifvets fröjd och oss.»
Och flickan såg med bäfvan upp, ur sorgsna drömmar vaknad;
det var, som om en aning stört det stilla hjärtats saknad;
hon dröjde ej, hon såg en gång dit åt, där striden brann,
och smög på väg och flydde tyst och skymdes och försvann.
En stund flöt bort, en stund ännu, det led mot natten redan;
i skyn sam molnet silfverhvitt, men skymning låg där nedan.
Hon dröjer än. »O, dotter, kom! Din oro fåfäng är:
i morgon, innan solen gryr, är ren din brudgum här.»
Och dottern kom. Med tysta fjät hon nalkades sin moder.
Det blida ögat skymdes nu af inga tårefloder,
men hennes hand, till hälsning räckt, var kall som nattens vind,
och hvitare än fästets sky var hennes svala kind.
»Red mig en graf, o, moder kär! Min lefnadsdag är liden;
den man, som fick mitt hjärtas tro, har flytt med skam urstriden,
har tänkt på mig, har tänkt på sig, har följt ert varningsord
och svikit sina bröders hopp och sina fäders jord.
När skaran kom och han ej kom, begrät jag nyss hans öde;
jag trodde, att han låg som man på fältet bland de döde;
jag sörjde, men min sorg var ljuf, den var ej bitter då;
jag velat lefva tusen år att honom sörja få.
O, moder, jag har sökt bland lik till sista skymt af dagen,
men ingen af de slagna bar de kära anletsdragen.
Nu vill jag icke dväljas mer på denna svekets ö;
han fanns ej bland de döda där, och därför vill jag dö.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
