Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 273. John Ericsson af E. Beckman (F)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter detta stordåd drog sig John Ericsson å ny o
tillbaka i sin afskildhet från den yttre världen, men oaflåtligt
arbetade han till lifvets slut i vetenskapens och
uppfinningarnas tjänst. Här är icke tillfälle att ens uppräkna
alla de olika områden, inom hvilka han uppfunnit nytt eller
förbättrat gammalt. Men ett må sägas, att icke hade han
uträttat, hvad han gjort, om han icke hade varit för alla
en lysande förebild i uthållighet och flit. Den tidiga
morgonsolen och den sena kvällslampan funno honom ännu i
lefnadens sista dagar vid ritbordet. När han blef trött,
kastade han sig utan vidare på ett bord med en tjock bok
eller en pall till hufvudkudde. Där njöt han en stunds
slummer, innan hans hand å nyo grep till passare och
ritstift.
I sitt lefnadssätt var han ytterligt enkel. Hans dryck
var under de senaste trettio åren endast vatten. Han
yttrade en gång, att han ej med en enda dollar ville
bidraga till en aå sedefördärfvande handtering som
försäljning af starka drycker. Hvarje morgon tog han sig
gymnastik. Grönsaker, bröd och något kött voro hans föda.
Det var i alla afseenden ett slags fältlif, som väl anstod
en arbetets hjälte under strider i fredens värf.
Oegennytta var ett af Ericssons framstående
karaktärsdrag. Han var icke rik trots sina värderika uppfinningar.
Af amerikanska staten betingade han sig ett mycket
måttligt arfvode. Till sitt gamla fosterland sände han vid olika
tillfällen frikostiga gåfvor. Sverige älskade han med
oför-svägad tillgifvenhet ända in i döden. Sextiotre års
frånvaro hade icke minskat hans förmåga att tala svenska.
Yid ett tillfälle skref han: »Allt, hvad jag har, alla mina
krafter och allt, hvad jag äger, står till fosterlandets
tjänst. . . Samma stund, som krig förklaras af eller mot
Sverige, återvänder jag hem för att med lif, förmögenhet
och krafter bidraga till fosterlandets försvar.»
Utan ålderns vanliga aftyning afled den store svensken
i New York den 8 mars 1889. »Hvilan är ljuf. ljufligare,
än ord kunna uttala», hviskade den outtröttlige arbetaren,
när dödsbudet nalkades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
