Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde afdelningen - 296 A. Ur ett tal i svenska akademien vid julen 1890 af E. H. V. Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
män kunnat stå fram bland oss. De blefvo, hvad de voro,
emedan de hade lyckan att födas till ett land, där bildningens
intressen sedan gammalt hägnats, där skolorna öppna sina
dörrar på vid gafvel och vetandets håfvor säljas billigare än
brödet. Och samma lycka, som beskärdes dem, åtnjuter äfven
den ringaste af oss — det är vårt land, som gifver oss den.
Lät oss löna det därför med vår kärlek!
Låt oss älska vårt Sverige jämväl i dess språk, låt oss
glädjaS, att detta språk af klangfull malm är vårt, såsom det i
en oräknad följd af åldrar varit våra fäders, och såsom vi
hoppas att få lämna det i arf åt våra barn! Aldrig, aldrig må
ett utländskt tvångsbud rycka det språket bort från vårt folk
eller böja vår tunga till främmande läten!
Och den sång, som sjungits i svenska toner, den poesi, som
diktats på svenskt språk, jämväl dem må vi här taga med.
Folkvisan med sina veka minnen från länge sedan multnade
läppar, psalmen, som släkte efter släkte höjts mot samma
kyrkors hvalf, våra skalders sånger, ej blott mästarnes, som
ur fulla bröst sjungit ut, hvad de känt, och hvad vi alla känna,
utan ock de mindres, de halfförgätnas och förbiseddas, som
blott i sträfvare tonfall mäktat säga sin ärliga svenska mening,
allt detta ända till våra trastars enkla kvitter från furens gren
må vi samla i en enda tacksam fosterländsk känsla och sluta
den fast i vårt hjärta!
Slutligen — låt oss älska vårt land i det, hvarmed det
öfver allt omgifver oss: i dess natur! Kanske öppnades vårt
öga för ljuset långt där uppe i norr, bland de höga granarna
och de brusande forsarna, där himmeln sätter sitt norrsken
som ett diadem på vårt älskade land. Eller fostrade oss
måhända detta land längst ned i söder, där sädesaxen buga
djupt kring hvita stugor och synranden tecknas af mjuka
bok-skogsvågor och af Sundets segelvimlande blå yta. Eller det
var till äfventyrs just här vid mälarstranden, som vår vagga
stod, här i den sköna stad, som fängslar främlingens sinne och
vårt ännu mer? • Eller där ute bland fiskarkojorna på skäret
restes kanhända den boning, där vi först larde oss älska vårt
land, ty jämväl på den kala klippan kan ju hem- och
fosterlandskänslan slå fasta rötter och skjuta upp en frodig krona.
Det må nu ha varit den ena platsen eller den andra, som
såg oss födas, — i den platsen älska vi hela vårt land. Huru
mycket än naturens och lifvets former hos oss kunna skifta
från ort till ort, öfver allt återfinna vi dock samma svenska
grunddrag, dem, som vi hålla kära från vårt eget hem. Hvart
vi än färdas inom Sveriges gränser, famnas vi af samma
drömmande sommarnatt, värmas vi af samma friska vinter med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
