Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde afdelningen - 296 A. Ur ett tal i svenska akademien vid julen 1890 af E. H. V. Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rodnande kinder och klingande bjällror och stålsko på spänstig
fot. Öfver allt tindrar ljuset fram i kvällen från trädomkransade,
gästfria hem, dit årets tider och särskildt julens dagar komma
med samma fäderneärfda hemseder. Öfver allt är vår flagga
gul och blå; och, om den flaggan ej svajar från takens topp så
ofta, som den borde, så se vi dess färger lefva i människorna
själfva, i barnen med de blå ögonen och de gula lockarna,
eller se vi dem växa fram på åkerrenen, där klintens
himmelsblå poesi, själfsådd, spirar upp bland rågaxens gullgula prosa.
Ja, de färgerna, det landet, det folket vilja vi älska! Vi
behöfva ingen maning därtill, vi kunna ej annat. Vi skulle
älska vårt Sverige, om det vore kargt som heden, om det
mötte oss utan historia, utan minnen, utan sång, —- vi skulle
älska det redan därför, att det är vår moder. Men än mer är
det oss kärt nu, då vi se det vara ett land, som vi ha rätt att
känna stolthet öfver, ett land, som äfven främlingen gifver sin
hyllning, ett land, om hvilket mången icke svenskfödd sagt,
att det är det bästa och lyckligaste land på jorden.
Det landet är vårt, — vårt i ordets fullaste mening. Vi
ha eröfrat det, och ingen har sedan ej ens för en kort tid
eröfrat det från oss. Fot för fot hafva vi tillkämpat oss dess
mark, icke med våldets vapen, icke från tidigare innehafvare,
nej, från naturen själf med idog spade, med fredlig plog. Så
långt häfden och fornforskningen kunnat spana, har intet folk
af annan stam före oss bebott denna jord. Ej heller har någon
främmande furste burit spiran bland oss, om vi ej själfva
kallat honom hit. Och, hände det någon gång, att den inkallade
behagade våra fäder alltför illa, så ägde de ock alltid kraft
tillräckligt att förhjälpa honom tillbaka till hans land igen.
Vår samhällsordning ha vi själfva skapat; med lagboken
börjar vår litteratur, och de lagar, våra fäder gåfvo oss, har
ingen utan vårt eget fria medgifvande sedan kunnat ändra.
Mä ingen så ställa, att främlingar en gäng göra mot våra
barn, hvad ingen förmått göra mot våra fäder!
Men, skulle stormen komma öfver oss, innan vi väntat,
innan vi hunnit godtgöra, hvad kanske redan är försummadt,
må vi ändock visa oss som söner af vårt svenska land! »Det
är käringatröst kvida och lida», säger konung Gustaf Adolf,
»man måste det onda genom goda råd bota och borttaga.»
Så må ock vi tala i modig förtröstan, att ett land, så älskadt
som vårt, ej kan vara dömdt till undergång, och förlitande oss
därpå, att den kunglige skalden talat kungsord, då han sagt, att
»Den ovän, oss trotsar, skall finna sin graf
i böljor, som slå emot skären.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
