Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde afdelningen - 296 B. Ur ett tal till kang Göstas minne efter C. Annerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 B. Ur ett tal till kung Göstas minne.
Vår historia uppvisar ej ett så förtvifladt ögonblick som
det, då år 1520 konung Kristians härar öfversvämmat
fosterlandet, unge herr Sten utandats sin sista suck, hufvudstaden
öppnat sina portar för fienden, och Stockholms blodbad syntes
hafva satt inseglet på Sveriges undergång. Men midt under
denna förödelsens styggelse lefde ännu det gamla svenska
modet i några sinnen, och starkast hos den unge Gösta
Eriksson, där han, fridlös, irrade omkring i Dalarnes bygd beröfvad
allt utom hoppet och tron på en högre hjälp. Och denna svek
ej heller. Hans tid var kommen, ty honom hade Gud utkorat
att rädda vårt folk. Detta folk följde sin räddare, men äran
tillkommer honom i främsta rummet, ty det var ej detta folk,
som från början sökte honom, utan han måste söka upp det och
tvinga det att känna igen sig själft, och han ryckte det med sig
genom befrielsens långa och tunga strid. I trenne år rasade
inom Sveriges egna landamären den blodiga fejd, som slutligen
förde till afskuddande af förtryckarens ok. På den unge
riksföreståndarens skuldror hvilade härunder en förfärlig börda.
Krönikan täljer det i dessa enkla ord: »Denna tidens lägenhet
stadde icke herr Gösta mycken ro eller goda dagar; var honom
ock icke liten vånda däraf, att här litet var uppå kistbottnen.»
Mycket hafva vi att lära af denna långa frihetskamps
skiften men ett framför allt, att ingenting kan stå ett folk så dyrt
som att ej i tid hafva sörjt för sitt försvar. Med eld och svärd
hade den svenska jorden hemsökts, det svenska blodet hade
runnit i strömmar, så låg som hög hade sett sin egendom
förhärjas, därför att Sverige ej ägde en vapenöfvad här och
alldeles saknade en flotta.
Befrielsen är Gustaf Vasas första storverk. Den slår
kanske starkare i ögonen än öfriga stycken af hans lif, och dock
är den ingalunda hans största gärning. Ty, liksom det är
lättare att rifva ned än att bygga upp, så förstod kung Gösta
nu, då efter vunnen seger ett tacksamt folk satte kronan på
räddarens hufvud, det svårare värfvet att ur den förödelse och
förvildning, som följt i befrielsekrigets spår, och ur den
upplösning och det själfsvåld, som medeltiden lämnat i arf,
uppbygga ett nytt Sveriges rike och lära sitt folk, att samhällets
fasta grund är lagen,
Men kung Gösta har befriat svenska folket ej blott från
främmande förtryck och uppbyggt svenska konungadömet af
nyo. Han har förvärfvat eviga anspråk på vår tacksamhet
äfven därigenom, att han befriat oss från en ej mindre
tryckande andlig’ träldom. Han har sönderbrutit värt beroende af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
