Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde afdelningen - 298. *Nordbokväde af J. D. Valerius - 299. *Sverige och Norge af C. V. A. Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298. Nordbokväde.
I granens skygd
jag skådar ut frän fjället;
Sverige, min bygd,
du står på gamla stället.
Än utaf ax och vimplar krönt
sänks du med dalar och sjöar;
än mera vildt och nordiskt
skönt
höjs du med kullar och öar.
Ej rankans stam
bekläder dina tufvor;
skyggt krypa fram
vid jorden dina drufvor.
Fjättrade armar guldets skatt
ur dina klippor ej tvinga;
järnmalmen blott i deras natt
mognar för bill och för klinga.
Finns då ett land,
for hvilket du ger vika?
Rik är din strand,
och dina skogar rika;
frisk är din luft, din himmel
ljus
med sina stjärndiamanter
och så högtidligt flodens brus
från dina gungande branter.
299. Sverige och Norge.
Vi lågo bägge hvar för sig
i delo med hvarann,
och, hvar vi möttes på en stig,
så blef det man mot man.
Så runno dagar, runno år
och runno sekel hän,
vi brottades till banesår
ännu på våra knän.
Hur styf en nacke dock man bär,
den böjs af tidens tvång;
hur bred en skuldra också är,
den sviktar dock en gång.
Sist, när bakom vår rygg man
kom
och plundrade vår jord,
vi vände oss försonta om
men sade ej ett ord.
Vi nämnde blott hvarandras
namn,
det var en lycklig dag.
Vi togo blott hvarann i famn
ej mer till nappatag.
Och broderligen hand i hand
från denna stund vi gått,
och skildes vi ett steg ibland,
det var för stunden blott.
Så går en sky för solen än
för en och ann’ minut,
men sedan strålar hon igen
så lifligt som förut.
Och nu skall stånda vårt förbund,
till dess vår sol går ned,
om jorden skälfde i sin grund
och tiden bakåt skred.
Det blir i nöd vår
motståndskraft,
vår sol i vinterköld,
det blir vår starkhets
hammar-skaft,
vår svaghets kopparsköld.
Det blir vår hjälp på fallets brant,
vårt roder mellan ref,
det blir vår framtids underpant,
vår frihets fastebref.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
