Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde afdelningen - 310. *Den bäste vännen af E. Sjöberg - 311. *Söndagsskörden af J. L. Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310. Den bäste vännen.
Min vän är ljuf, min vän är mild
och trofast i all lifvets smärta.
Ej jord, ej himmel har en bild
så skön som hans uti mitt hjärta.
Liksom en stjärna mig hans röst
igenom tidens mörker förer.
Jag döljer mig invid hans bröst,
där jag ej lifvets stormar hörer.
Där hvilar jag i salig 1*0,
när kvalet andra hjärtan bränner,
och, sviker än all jordens tro,
min vän i himmeln dock mig känner.
Min vän är min, och jag är hans,
och än vår kärlekslåga brinner,
när solens eld och stjärnans glans
i rymden slocknar och försvinner.
När han vid målet väntar mig,
jag lugn fullborda vill min bana.
Mitt kors skall en gång byta sig
som hans uti en segerfana.
Jag tänka vill uppå hans namn,
när tungans, bruk är hämmadt blifvet,
och sjunka så uti hans famn,
som är uppståndelsen och lifvet.
311. Söndagsskörden.
Högt strålar morgonsolen ren,
naturen kläds i ljusets sken,
af fågelsånger ljuder skyn,
och ingen rörs dock än i byn.
Hur kan väl odlarn hvila än?
Är icke dagen ljus igen
och äkern gul och tegen full?
Hvad gör, att han försmår dess
gull?
Dock se, han öppnar ren sitt tjäll.
Hur lugn är ej hans blick, hur säll!
Hvar jordisk omsorg, tung och
kvaf,
han som en klädnad kastat af.
Och obeväpnad är hans arm
och fri hans skuldra, lätt hans
barm,
och ingen lie röras får,
fast skördens högtid förestår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
